Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 32. (2693) 9 augusti 1933 - Fritt forum - Skolsparverksamheten - Också en synpunkt på skolresor - Ska vi lära barnen spara?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 32
förr (?)1 har väl det gamla hederliga
sparandet angripits så som just nu i
tidningsartiklar och annonser» (!). Nåja, hr Hamfors,
angreppen har nog ingen betydelse för
kapitalisternas sparande i stort, iför producenternas
försiktighet och därmed för världskrisens
iör-lopp. Men skulle det nu verkligen glädja hr
Hamfors så innerligt, om en eller annan
små-sparare lurades att helt plötsligt leva upp
sina sista slantar eller om
skolsparverksam-heten lede ett visst avbräck?
En missuppfattning, som nog är ganska
allmän, är den, att skolsparverksamheten
skulle ha någon betydelse för bankernas
finanser. Det är tvärtom så, att dessa små
konton på några få kronor sällan kan lämna en
räntevinst, som täcker kostnaderna ens lör
bokföringsblad och registerkort! Det är
ganska belysande, att affärsbankerna, som dock
även ha sparkasseräkning, icke besvärar sig
med dylikt petgöra. Det är de utan privat
vinstintresse arbetande sparbankerna och
lärarna, som får åta sig detta - för den <goda
sakens skull.
Och de gör det i allmänhet helt visst
ganska gärna. ;Så långt min erfarenhet sträcker
sig, har jag ingalunda funnit någon
»tveksamhet», tvärtom stor belåtenhet från iflera
olika synpunkter. Svenska
sparbanksföreningen lär snarast möjligt komma att i
cirkulärskrivelser bemöta de talrika och från många
olika håll inspirerade pressangreppen med
.färska siffror och helt annorlunda stringenta
skäl, än jag kunnat göra. Men jag tror och
hoppas, att angreppen i och för sig, hos dem
det vederbör, helt enkelt ska väcka en sådan
opposition, att skolsparverksamheten i höst
får riktigt gynnsam vind i seglen.
Hans Rydbo.
Fil. måg.
Också en synpunkt på
Skolresor.
Jag var häromdagen uppe på en av
’Stockholms stadsmissions avdelningar och talade
-där med föreståndarinnan för deras
mottagningsbyrå ’för kvinnor. Vi kom då även att
resonera om Skolresor. Jag framhöll som min
erfarenhet, att resor till Stockholm aldrig
ger samma minnesvaluta som landsortsresor,
beroende på att intrycken blir alltför många
och sammanträngda i tid och rum. Hon höll
med därom men tillade: »Detta tycker jag
ändå inte är den största nackdelen. Vanligen
blir det så, att barnen kommer hit för två,
tre, fyra vackra sommardagar. Allt är ljust
och soligt, lärarna anstränger sig att visa
dem allt vackert, fint och soligt, som här
finns. Barnen får det intrycket, att
Stockholm är ett paradis. När de reser hem, står
staden för dem i ett sagoskimmer, och en
stark längtan hit har inplantats i deras
hjärtan. Några år senare kommer de unga
’flickorna hit för att söka sig platser - och så
får vi ta hand om många av dem.»
± Tag t. ex. reda på diskussionen vid tiden
för sparbanksväsendets uppkomst i vårt land,
särskilt med anledning av Johan Westins
motion vid 1817-18 års riksdag om en
»besparingsbank» i huvudstaden. I den
diskussionen kan hr Hamfors finna många av sina
idéer och betänkligheter föregripna – i
delvis skärpt form!
Ja., synpunkten var inte ny för mig men
fick en stark aktualitet genom hennes ord.
Jag menar, att vi lärare här har något att
uppmärksamma och därtill något mycket
viktigt. Kanske inte så, att vi eka alldeles
upphöra med skolresorna till Stockholm - det
har ju så mycket av intresse och värde att
bjuda - men vi borde akta oss för att ställa
fram staden i något förskönande skimmer,
snarare anstränga oss att vända barnens håg ifrån
staden, visa barnen på så många av stadens
avigsidor, som sig göra låter. Kan vi så
motarbeta denna stadens fruktansvärda
dragningskraft, visa barnen, vilken skatt de har
däri att de får bo på landet, då har vi
bidragit till att minska den armé av olyckliga, som
befolkar hjälpinstitutionernas
mottagningsrum.
Kanske många tycker, att jag ser denna
sak för betydelsefull, för allvarlig. En vet
jag åtminstone, som inte gör det, min
varmhjärtade sagesman från ’Stadsmissionen, hon
som mer än många av oss fått en inblick i de
unga landsflickornas elände i Stockholm.
Hennes ord bör väga tungt.
Ture Ericsson.
vi lära barnen
.;... -spara?
För någon tid sedan publicerade
Svensk Läraretidning under
avdelningen Fritt forum en mycket
uppmärksammad artikel om
penning-samlandet i skolrummen. Denna
artikel har gjort sin rond genom
dagspressen och blivit föremål för
mycket skiftande kommentarer.
Författaren, som utdömer
skolspa-rändet, hävdar att
skolsparverk-samheten skapar gnidare och
hökarsjälar. Barnen blir snåla, deras
största traktan går ut på att sätta
in så mycket pengar som möjligt
på sparbanksboken. Klasskillnaden
mellan barn och barn markeras
också genom att barnen från de
mera välsituerade hemmen kan
stoltsera med mycket högre siffror
i sina bankböcker än kamraterna
från de fattigare hemmen. Och till
sist säger kritikern, att det ur rent
nationalekonomisk synpunkt är
galet med detta sparande. Pengarna
behöver sättas i omlopp i stället.
Att skolsparandet i
undantagsfall haft vissa mindre goda följder
i släptåg är möjligt. Också de bästa
idéer kan förvanskas i denna
ofullkomliga värld. Det råder
emellertid intet tvivel om att
artikelförfattarens omdöme i den mån det
avser att gälla generellt är
orättvist.
I motsats till vad som i den
åsyftade artikeln framhålles, anser vi
skolsparandet vara av stor
betydelse. Sparandet är främst en
karaktärens sak, har någon
framhållit. Att spara är att öva
självbehärskning, att försaka en njutning,
som står att plocka i nuet. Detta
är ofta inte lätt ens för den som
vet, att det är nyttigt.
Att inpränta sparsamhetens
betydelse är en uppgift för
folkskolan. Att lära spara sina småslantar
är karaktärsdanande för barnen.
De måste i tid lära sig, att
sparsamhet är en fråga om utgifter ej
om inkomster. De måste lära sig,
att all verklig framgång i livet
kräver målmedveten och uthållig
strävan, ej endast tillfälliga
ansträngningar. Detta gäller i alldeles
särskild grad sparverksamheten.
Det hopade kapitalet växer mera
genom att man troget lägger slant
till slant, genom ett systematiskt
sparande, än genom att man en och
annan gång avsätter större belopp
till sparkassan. Att lära det
uppväxande släktet sparsamhetens
konst är alltjämt en uppgift för
lärarkåren.
De nationalekonomiska farorna
och stagnationen i affärslivet, som
artikelförfattaren manade fram, är
vad beträffar skolsparandet endast
fiktioner. En skribent i
Bärgslags-bladet har härom yttrat några
tänkvärda ord:
Det finns nog inte många
affärsmän, som vid närmare eftertanke
tror på någonting sådant. Av egen
erfarenhet vet de, att den bästa
kunden är den som har god
ekonomi och likviderar sina inköp
punktligt. Det finns de som köper mer än
de har råd till, folk som f. ö. inte
har en sparad penning att tillgripa,
när en ekonomisk påfrestning
oväntat kommer. Affärsmannen får
förlora i första hand, folkhushållet i
sista, på dylika personer! Vår
köpmannakår kan förvisso vittna om
att det ännu tyvärr finns gott om
människor med sådana ekonomiska
principer.
Sparande är nödigt och nyttigt.
Propagandan i skolan för
sparsamhet är värd beröm. Drives nitet
för långt, bör det motas. Men ännu
har vi i allmänhet ej hunnit dit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
