Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 33. (2694) 16 augusti 1933
- August Grönberg: Skolans anda. Socialpsykologiska betraktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKOLANS ANDA.
Skolpsykologiska betraktelser av August Grönberg.
2.
Innan resonemanget går vidare, är
det kanske säkrast att göra några
distinktioner och förutsättningar, som för
bara några år sedan skulle varit
självklara. Man måste utgå ifrån att varje
människa är av oändligt värde i enlighet
med bl. a. kristendomens
huvudgrundsatser; att människornas handel och
vandel ska sträva efter allt
fullkomligare överensstämmelse med de sedliga
grundsatser, som fått en
idealgestaltning i Bergspredikan, ett filosofiskt
uttryckssätt i Kants kategoriska imperativ
samt en praktisk utformning i det
västeuropeiska rättsmedvetandet, sådant det
är sammanfattat i de olika staternas
lagböcker. Det är vidare med denna
utgångspunkt nödvändigt, att begreppen
skönhet, godhet, rättfärdighet, sanning
o. s. v. representerar samma omistliga,
eftersträvansvärda ideella värden som
hittills och att förljugenhet,
oridderlighet, ohederlighet etc. betecknar onda
makter, som bör bekämpas.
Om skolans mål i enlighet härmed är
att uppfostra medborgare, då blir frågan
om dess anda ett centralt problem.
Skulle däremot människan inte ha annat
värde än som verktyg eller material för
tillfälliga statliga intressen, tillfälliga
härskare eller klasser, då blir skolans
uppgift rätt enkel och frågan om dess
anda inget problem - bara en fråga om
order ovanifrån. Då har lärarkåren
inte något ansvar längre, åtminstone inte
i yttre mening. Den har bara att som
ett maskineri svara för den
paradexercis, som behagar överheten - och så är
det inget vidare. Det senare
alternativet befriar från besväret att resonera;
man gör nog med att bara marschera.
Det förra alternativet, som alltjämt
förefaller vara den enda tänkbara
förutsättningen för ett kultursamhälles
skolväsen, pålägger varje enskild
lärare ett stort ansvar och kräver en
självständig insats av hela hans
personlighet.
En grundförutsättning för skolans
goda anda är hos läraren grundlig
förtrogenhet med barnets själsliv. Han bör
följa literaturen inom barnpsykologien
åtminstone så långt, att han känner till
huvudarbetena inom de olika
riktningarna och på grundvalen därav medvetet
kan ordna erfarenheterna från det
dagliga arbetet bland barnen till en
självständig kunskap.
Numera torde alla psykologer vara
praktiskt taget eniga därom, att barnet
har en ohyggligt påfrestande
utveckling att genomgå, innan det kommit ur
skolåldern. Det måste i sammanpressad
form passera alla vildestadierna fram
till deri moderna kulturmänniskan. (W.
Frey er: Die Seele des Kindes. Groos:
Seelenleben der Kinder. Alfr. Binet:
Les idées mödernes sur les enfants.
Sigm. Freud: Gesammelte Schriften.
Häberlin: Das Ziel der Erziehung,
We-ge und Irrwege der Erziehung.
Medicinskt folkbibliotek: Det friska och det
sjuka barnet. Häris Zulliger: Gör oss
fria.) »Då barnet är litet, är det nästan
en fullkomlig egoist och måste lära att
avstå från tillfredsställandet av
personliga lustkänslor till förmån för en
prestation, som gagnar det allmänna; det
måste lära sig att arbeta och leva för
andra. Uppfostran har till mål att
påskynda denna omvandlingsprocess. Den
leder från leken till det allvarliga och
socialt värdefulla arbetet. Drifterna
förädlas, avlägsnas från sina ensidigt
egoistiga mål och får tjäna högre ändamål.
Detta går emellertid inte utan hårda
strider.»
Den sjudande häxkittel av primitiva
drifter och instinkter, som varje barn
bär på, har skolan, uppfostran att
ordna och förädla till - ja, man skulle
kanske våga kalla det ett kultursamvete,
om det inte låge så snubblande nära att
missförstå uttrycket. Den gamla skolan
och den gamla uppfostran tog saken i
flera fall rätt enkelt: Man nöjde sig
med att undertrycka allt, som inte
stämde med de vuxnas föreställning
om det tillbörliga. Det var
kvarsittning, bakläxor, »straffarbete»: om man
satte en plump i boken, fick man t. ex.
sitta och skriva en ny sida, sedan de
andra slutat; det var stryk och
inskränkning i matransonen o. s. v. Den
bäste läraren och uppfostraren var
pedanten, som brutalt gjorde den minsta
pricken i lagen till huvudsak - andan
hann man aldrig fram till ens såsom
bisak.
Man bör inte glömma, att det för
barn är något naturvidrigt bara det att
sitta stilla 45 min. i sträck. Med den
snabba förbränning och omsättning, som
försiggår i de växande kropparna,
följer behov av ständig rörelse. Enbart
det att undertrycka rörelsebehovet är
ett kraftprov, som hos barnen
framkallar hämningar av den art, att många
barn råkar ut f or själsliga och
kroppsliga sjukdomstillstånd därav; de
avlagringar, som bara den
kraftanspänningen avsätter för framtiden i det
undermedvetna, är också en allvarlig historia.
Några säkerhetsventiler i form av
gymnastik och systematiskt ordnade
kroppsrörelser intresserade sig den gamla
skolan heller inte för; och strängt taget
skulle man kunna fråga, om det är sä
mycket bättre ännu. Det är kanske ännu
i dag inte alldeles omöjligt, att det
finns de, som anser det som en
dödssynd, om barn, när de vill svara på en
fråga, blir så ivriga, att de »knäpper»
med tumme och långfinger. Ändå är
denna »knäppning» en »säkerhetsventil»
av större välgörande verkan, än den
oinvigde tänker på - utan att alls
åstadkomma något oväsen i klassen av
störande betydelse, för så vitt lektionen,
som den ska vara, är fängslande. Bara
en sådan »knäppning» avleder en
massa hämningar, som annars kläms in och
magasineras i det undermedvetna och
kanske - vem vet - kommer fram i
dagmedvetandet en gång efter många
år i form av grinighet, oförklarlig
hätskhet, härsklystnad e. d.
Den gamla skolan, som i det mesta
byggde på undertryckningsmetoden,
har med säkerhet åstadkommit
själstillstånd, som det är trevligast att inte
alltför detaljerat känna till. Man kan
erinra om Luthers direkta och Dantes
indirekta vittnesbörd därom. Den, som
utan rörelse kan läsa Mauritz Hellbergs
skildring av Frödings tragiskt hopplösa
kamp under skolåren, är ingenting
mindre än en cyniker. Att man
reagerar på annat sätt inför Strindbergs
skildringar från den egna skoltiden
beror inte på att
undertryckningsmetoden var mindre ödeläggande för honom
än för Fröding; men Strindbergs
hämningar ha avsatt sig i ett sådant rasande
hat, att det blir »bakvatten» och
avtrubbar vår medkänsla.
Ett av de mera fruktansvärda
proven på vad formpedanternas
undertryckningsskola ännu i dag kan
åstadkomma, har man i en bok, som
härstammar från en man i den nu aktiva
medelåldern, den tyska propagandaministern
Joseph Goebbels. Boken heter Michael,
ein deutsches Schicksal in
Tagebuchblättern. Det är inte bara den originella
intelligens, varmed den är skriven, som
fängslar och rycker med. Den glöd, som
allt som oftast hotar att spränga den
aforistiska formen, förråder, att det är
ett intimt och ärligt självbiografiskt
verk. Det finns däri inte många sidor,
där dr Goebbels inte skaffar sig tillfälle
att ge den tyska skolan ett tjuvnyp. Han
ironiserar blodigt över de själlösa
skolpedanternas blodlösa hårklyverier, som
aldrig åstadkommer något gott, bara
undertrycker livet och dess värden. Man
kan inte missta sig på att här är det
sårad och missförstådd
ungdomsidealitet, som talar. Det skulle vara mer än
förvånansvärt, om inte de
undertryckningsmetoder, som här skymtar,
resulterade i hatnevroser, sadism och
handlingar i förtvivlans mod.
Om, frågar man, inte de primitiva
drifterna och instinkterna, som är
barnen medfödda, ska undertryckas -
hur ska man då förfara?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0731.html
