Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 33. (2694) 16 augusti 1933 - Fritt forum - Läsningen i skolan - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa Tegnérs ord var på sin tid
förståeliga, men det >passar inte att trumfa i det
uppväxande släktet nu för tiden. ’Stycket
utgör dessutom en diger samling av långa och
svårstavade ord. Har man ingenting annat
läsbart om Stockholm, så får det -
åtminstone för min del - vara oläst. Författaren
till stycket tf år dock inte lastas lör ovan
givna anmärkningar. På realskoleetadiet är
ju stycket läsbart men ej i folkskolans tredje
och fjärde klasser. De som bär skulden för
att stycket kommit med är givetvis
redaktionskommittén. Antagligen var det inte
någon erfaren folkskollärare eller lärarinna med
i den kommittén. Det är även en hel del
andra stycken i samma avdelning, som är
lör svåra för de lägre klasserna.
Landskapsbeskrivningarna och
redogörelserna Iran ’fabrikerna vimlar av fäkta och är
torra och tråkiga. Frågar man efter
läsningen på innehållet och försöker få till stånd en
talövning, tska man nästan alltid finna, att
det inte lyckats barnen att tillägna sig just
något av det lästa. I B2 och sämre
skolformer förekommer ofta tyst läsning. Hur blir
resultatet?
Denna del av läseboken <bör alltså revideras.
Man lår hoppas, att det ej dröjer länge
lörr-än den nya editionen utkommer.
Avdelning 3 motsvarar ej heller riktigt vår
tids pedagogiska smak. ’Först och främst
måste krigshändelserna, beskrivningarna över
fältslagen tas bort. Det är egendomligt att
man först reviderat avdelning 4, som
säkerligen var en av de bästa.
Låt således vår svenska folkskola få en
läsebok, som bättre lyller den uppgift vår tids
undervisning kräver! Vi måste ha en läsebok,
som våra barn gärna önskar läsa i, en
läsebok, som även innehåller berättelser och
skildringar utan samband med fackämnena.
Därigenom ska läsningen ge bättre resultat både
i fråga om läsfärdighet och
kunskaps-tillägnelse.
Gunnar Rörby.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING
725
LAST O CH ÅTERGIVET.
Frågan om religionsundervisningen
i skolorna har blivit föremål för ännu
en diskussion till otaliga föregående.
Den rör sig denna gång närmast om
kristendomsämnets ställning i
mogenhetsexamen och har till upphovsman
professor Tor Andree, som i en artikel i
Svenska Dagbladet gick skarpt till rätta
med den nuvarande ordningen. Under
framhållande av religionskunskapens
nödvändighet för allmän bildning och
ofrånkomlighet för förståelsen av den
historiskt framvuxna kulturen gjorde
artikelförfattaren ett yrkande, som kan
sammanfattas i tre kardinalpunkter: 1)
kristendomsämnet återfår sin förra
ställning som examensämne i den
muntliga mogenhetsprövningen; 2) antalet
undervisningstimmar i gymnasiet, som
reducerats med l veckotimme i hr
Eng-bergs nya timplan, återställes, och 3)
den språkligt vilseledande benämningen
»kristendom» utbytes mot den riktigare
beteckningen »religionskunskap».
Att religionskunskap anses som ett
oväsentligt bildningselement, kan
endast, som Aftonbladet häromdagen ut-
tryckte det, vara utslag av ett
»halvbil-dat betraktelsesätt», som måste lämnas.
Man kan också instämma i
motiveringen av saken.
Ty »saken är den, att man icke kan förstå
Europas historia och kultur utan att ha
kännedom om religionens historia, som är invävd
i den förra och som ofta bestämt den, liksom
religionens känsloliv och .föreställningar på
mångfaldigt sätt influerat konst och
litteratur och stora personligheters liv. Utan
kunskap om religionen vandrar man på denna
jord som en utlänning eller som nedfallen
från en Irämmande planet».
Men denna riktiga uppfattning, till
vilken Dagens Nyheter ger sin
obetingade anslutning, kan endast med
framgång hävdas, om de sista resterna av en
konfessionell kristendomsundervisning
försvinner och om ämnet i fråga på
gymnasiestadiet behandlas som »ett
teoretiskt ämne av övervägande historisk
karaktär i likhet med andra
humanistiska ämnen». Opponenten, professor
Andras, har också framhållit detta, då
han bestämt hävdar, att
religionsundervisningen på gymnasiet måste ha till
syfte att bibringa kunskap om religion,
icke religiös fostran. Det är icke alltid
man från teologiskt håll får höra en
deklaration av följande art:
Varje avsiktlig tendens till sådan ledande
påverkan väcker envist motstånd eller het
opposition efter lynnets olika art. Den enda
form av religionsundervisning, som passar
ungdomen i detta livsskede, är den lugna
sakliga upplysningen. Låt oss komma ihåg, att
det icke är fråga om de utvalda i en kristen
ungdomsförening, icke endast om de från
hemmet religiöst fostrade, av arv och anlag
religiöst inställda, utan om en samling unga
fribytare, som drömmer om sport och maskiner,
tekniska bedrifter, förlattarära, politiska
omstörtningar. De är icke betjänta av något
slags högre eller .fördjupad
söndagsskoleundervisning.
Härtill anmärker Dagens Nyheter:
’Ser man saken !så, är det också både en
klar konsekvens och av behovet påkallat, att
den gamla ämnesbenämningen kristendom
er-sättes med religionskunskap. På så sätt blir
den.,sak markerad, som här bör markeras. I
annat fall kan man så gott först som sist
ta steget fullt ut åt andra hållet. Men lör
religionskunskapen som humanistiskt
bildningsämne vore det förvisso ingen vinst, om
den bleve en privatsak utan kontroll och med
möjlighet till total försummelse.
Däremot är det mycket svårt att inse
nödvändigheten av ett ökat timantal lör
religionsundervisningen på gymnasiet. Enligt den
senaste timplanen har den i det lyraåriga
gymnasiet tilldelats 2 veckotimmar i de tre
första ringarna och l veckotimme i fjärde ringen
och i det treåriga gymnasiet 2 veckotimmar i
de båda första ringarna och l veckotimme i
tredje ringen. Det bör kunna räcka, särskilt
med hänsyn därtill, att man vid
undervisningen i historia oupphörligen tangerar även
kyrkohistoriska spörsmål och vid
undervisningen i filosofi de problem, med vilka de
religiösa föreställningarna sysselsatt sig. Att
religionskunskapen drabbas av samma
nedskärning, för vilken andra ämnen varit ut-
satta, kan under sådana förhållanden
näppeligen anses vara mer än rimligt. Dock skulle
man med hr Andree kunna ifrågasätta, om
icke ämnet, som enligt ett fullt befogat nutida
betraktelsesätt kräver större mognad, än vad
tidigare ansågs nödigt, bort beskattas på ett
tidigare stadium än just i gymnasiets högsta
ring. Förmodligen har detta skett av rent
skoltekniska skäl. Men det är ju inte alltid
sagt, att teknik och pedagogik rimma med
varandra.
iSåväl den fromma som den profana
ortodoxin och närsyntheten har ständigt lagt
hinder i vägen lör denna frågas rätta, sakliga
bedömande. Vore det icke skäl i att äntligen
se den som den är och bör vara Iran skolans
horisont - icke en fråga om religiös fostran
och påverkan, ty det är den privata miljöns
och övertygelsens ensak, utan en fråga om
det vetande ungdomen behöver för att icke
vara desorienterad rörande väsentliga sidor
av både gammal och ny kultur.
Religionshistoria är kulturhistoria och icke en
specialitet lör kyrkosamfunden och de troende. Mea
det fordras då också, att religionshistorien
lår vara historia och icke dogmatik och
moralteologi med eller utan kapprock.
Såväl prof. Andree som Dagens
Nyheter lägger skulden för den nuvarande
anordningen i fråga om
kristendomsundervisningen på Värner Rydén. Det
heter:
För Värner Rydén som skolreformator
gällde det, som hr Andrse också mycket riktigt
framhåller, att på en gång avskaffa och
bibehålla kristendomen, och han gjorde det på
detta listiga sätt, givande båda lägren var
sitt ben. Resultatet blev en okontrollerad och
okontrollerbar undervisning, vars
kunskaps-meddelelse undandrar sig provet, men bidrar
till mogenhetsbedömningen.
Påståendet att Värner Eydén är
upphovsman till den påklagade anordningen
är en sanning med mycket stor
modifikation. Dr Ivan Pauli har i
Social-Demokraten erinrat om det rätta
sammanhanget :
Värner Rydén, som brukar få skulden för
litet av varje och som här framställes såsom
upphovsman till den påklagade anordningen,
hade i verkligheten ingen som helst del l
dess tillkomst. Som man torde erinra sig,
hade 1927 års Skolutskott icke upptagit
kristendomsämnet såsom obligatoriskt - s. k.
kärnämne - i de två högsta
gymnasieringarna; det skulle i likhet med t. ex. filosofin,
kunna tillväljas av dem isom så önskade.
Andra kammaren löljde ’utskottet, medan
första kammaren med en enda rösts majoritet
(till på köpet åstadkommen genom
»dubbel-kvittning» från en (frånvarande högermans
sida) gick in för ämnets obligatoriska ställning.
De 1927 tillsatta skolsakkunniga sökte lojalt
taga hänsyn till denna kamrarnas
meningaskiljaktighet; de föreslogo icke kärnämnenas
utökande men förordade en i
riksdagsdebatten framkommen linje - att genom en för
alla lärjungar gemensam löreläsningskurs i
religion och lilosofi tillgodose
allmänbildningsbehovet på dessa områden. Det var den
frisinnade regeringen, närmast dess
ecklesiastikminister, som med stöd av den
ovannämnda majoritetsrösten i första kammaren insatte
kristendomen som obligatorisk även i de två
sista klasserna, men man kompromissade
därhän, att ämnet ej upptogs som
prövningsobjekt i studentexamen. Ära den som äras bör.
Prof. Andrées ironiska ordande om »den
Rydénska skolvisdomens lösning av gymnasiets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
