Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 34. 23 aug. 1933 - Läst och återgivet - Sjunde skolåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
gen kommer en protestant med
religionsfrihetens traditioner i blodet att undra, huruvida
den Heliga stolen kan skänka sitt gillande åt
det sätt, på vilket dess högste företrädare i
vårt land fattat sin uppgift. Denna kan inte
gärna tänkas bestå i att utså
irritationsmoment i förhållandet till den överväldigande
folkmajoriteten i det land, där han är satt
att verka, och arbeta rakt emot landets
regerings otvetydigt tillkännagivna önskan.
Biskopen har överskridit sitt
maktom-råde och öppet trotsat de svenska
myndigheterna, konstaterar Aftonbladet:
Biskop Muller spelar ett alldeles för högt
spel. Han har sträckt sig utanför sitt
maktområde. Franska skolan åtnjuter svenskt
skydd och har sin godkända uppgift i svensk
miljö. Det går därför inte att godtyckligt
förändra skolans karaktär och ledning. I
synnerhet är det inte passande att låta den
oskyldiga m:lie Roullier umgälla svenska och även
franska myndigheters försvar för hennes
ställning. De sist vidtagna démareherna av biskop
Muller är ett trots mot svenska myndigheter.
Nya Dagligt Allehanda ’bekräftar på
sin reportageavdelning, att biskop
Miil-ler i sitt brev till M:lle Roullier icke
blott hotade utan uttryckligen
meddelade henne, att hon som ett slags
bestraffningsåtgärd tills vidare är
avstängd från sakramenten. Förfarandet
stämplas av tidningen som »andlig
tortyr» :
Tydligen inriktar man sina ansträngningar
att med andlig tortyr bryta ned mille
Roul-liers motståndskraft, för att undanröja det
hinder hennes närvaro utgör för den katolska
aktivismens planer på Franska skolan och för
att reparera den prestigeförlust de katolska
auktoriteterna i Sverige, främst biskop
Muller, lidit.
I samma tidning har en känd svensk
teolog, dr H. "Wijkmark, betecknat
biskopens tillvägagångssätt såsom både
upprörande och olyckligt.
Den katolska ledningen, såväl här i
Stockholm som i Chambéry, har gått till väga på
ett upprörande sätt. Biskop Mullers
framträdande måste betecknas som synnerligen
olyckligt. Denne biskop är för övrigt ett fullgott,
låt vara en smula oslipat uttryck för den
katolska aktivismen. Om han är ett särskilt
användbart redskap må vara osagt. Han har
för litet kultur och är i allt för. hög grad en
fanatiker. Bland de katolska prästerna i
Stockholm, av vilka jag ganska väl känner
flera, finns det olika meningsriktningar, och
jag tager säkerligen icke mycket fel, om jag
förmodar, att mer än en av kleresiet långt
ifrån gillar biskopens framfart. De måste
emellertid med eller mot sin vilja följa
signalen. Ett är emellertid säkert, nämligen att
biskop Muller genom sitt uppträdande i
affären vid Franska skolan betänkligt skadat de
katolska intressena i Sverige.
Svenska Dagbladet anför:
Denna omedgörlighet från Chambérys sida
är från Franska skolans protestantiska
klientels synpunkt något att enbart vara tacksam
för. Står biskop Muller, vilket väl åtminstone
finns anledning förmoda, bakom det ingångna
svaret, så kan man här ånyo inregistrera en
taktisk oklokhet från den apostoliske
vikariens sida. I stället för att mobilisera de
möjligheter till smidigt tillmötesgående, som han
dock suttit inne med, har han föredragit att
visa en istadighet, som icke kan annat än
ytterligare sänka hans aktier. I själva verket
har nu det mål uppnåtts, som från svensk
synpunkt var det eftersträvansvärda: i
samma mån som Chambéry ställt sig utanför
skolans skötsel, har den krävda arbetsron för
skolledningen inträtt, vidare erhåller Franska
skolan en uppsättning av universitetsbildade,
examinerade lärarinnor, bättre kvalificerade
för sina poster än de icke specialutbildade
ordenssystrarna, och slutligen får skolan en
ordnad inspektion, som ju i varje fall skulle trätt
i kraft med eller utan Muller-Chambérys
goda minne.
Man bör alltså behålla denna synpunkt
klar: det spelar ingen som helst roll,
huruvida Chambéry fortsätter eller avvecklar sin
70-åriga verksamhet, ty Franska skolan
kommer att äga bestånd och fortsätta sitt arbete
med eller utan Chambéry. Genom vad som
senast inträffat har skolan fått en
rörelsefrihet, som blir den till ovärderlig nytta.
Ordenssystrarnas avlägsnande från skolan innebär
definitiv trygghet gent emot alla risker för
katolsk propaganda. Det har med ett ord skett
en sanering av själva förutsättningarna för
Franska skolans verksamhet, som endast bör
ytterligare stärka föräldrars och målsmäns
tillit till den uppskattade läroanstalten.
Social-Demokraten skriver:
Med stigande förbittring har den svenska
allmänheten tagit del av hr biskopens
bravader, och det råder nationell samling kring
meningen, att han agerat på ett sällsynt
utmanande och sårande sätt i denna affär. På
hans tillskyndan tog sig ordensledningen i
Chambéry före att avsätta m:lie Roullier och
i hennes ställe tillsätta m:lie Berlioz. Svenska
regeringen, franska regeringen, Stockholms
folkskoledirektion och skolans egen inspektor
ställdes inför fullbordat faktum, alldeles som
om saken inte angått dem. Och när svaret
på denna hänsynslöshet blev en svensk-fransk
regeringsaktion, som snabbt och effektivt
återbördade fröknarna Roullier och Goddard till
skolan, hade biskopen oförsyntheten att
fortsätta sitt spel i genomskinligt syfte att
hämnas. Han försökte med andlig tortyr tvinga
de båda lärarinnorna att offentligen intyga
hans oskuld. Det misslyckades. Han
utestängde dem från sakramenten. Det hjälpte icke.
Han tillkallade m:lie Ducruet från Oslo för
att knäcka dem. Det var kärt besvär förgäves.
Han eggade m:lie Révil i Chambéry att säga
nej till ecklesiastikministerns minimikrav.
Nejet kom mycket riktigt från Chambéry, men
den hämndlystne prelaten har gjort upp
räkningen utan värden, om han ens ett ögonblick
inbillar sig, att svenska myndigheter tänker
finna sig i hans konspirationer. Man behöver
bara besinna, vad det innebär, att Chambéry
på biskopens tillskyndan vägrat samtycka till
en ändamålsenlig svensk inspektion över
skolan ! Tror verkligen biskop Muller att svenska
regeringen ens en sekund tvekar att
förverkliga sitt krav på denna punkt?
Kort och gott: skolan får nu bättre franska
lärarinnekrafter, en tillfredsställande
inspektion och varje försök till kuppmakeri från
biskopen och hans verktyg, det må vara av
ekonomisk eller annan natur, kommer att
eftertryckligt stävjas. Franska skolan står efter
detta starkare och friare än förr. Därtill är
såväl skolan som dess tappra och
beundransvärda föreståndarinna att gratulera. Det har
blivit klar sikt.
Katolska Hitlerfasoner kallar Ny Tid
biskop Miillers uppträdande i den
celebra affären kring Franska skolan.
Denna strid har börjat antaga karaktären
av en kulturkamp, mellan upplysning
och religionsfrihet å ena sidan, katolsk
själadiktatur å den andra.
. Anledningen till den katolska biskopens och
S:t Josefskongregationens aggressivitet är av
allt att döma, att m:lie Roullier icke vill vara
med på att göra franska skolan till en katolsk
propagandacell... Den efter m:lie Roulliers
återkomst fullföljda aktionen, i vilken biskop
Muller uppenbart och kraftigt deltagit, kan
endast betraktas som ett flagrant trots emot
såväl den franska som den svenska
regeringsmyndigheten, och det är att förvänta, att detta
trots icke lämnas obeivrat. En anmodan till
den katolska kyrkans överhuvud i Rom att
återkalla sin representant i Sverige vore utan
tvivel både påkallat och lämpligt.
Det är otänkbart, att ’försöken att ’förvandla
skolan i fråga till en katolsk
propagandaapparat skulle tolereras av våra myndigheter.
Och allra minst kan det tänkas, att biskop
Muller skulle få lov att stöpa om den efter
sitt sinne. Biskop Muller är tysk, det visste
man förut. Att hans fasoner är Hitlerfasoner
har blivit uppenbart på den sista tiden. Hans
uppträdande här i landet, även sådant det
tidigare kommit till uttryck i andra
angelägenheter, är icke ägnat att stärka den katolska
kyrkans anseende bland svensk allmänhet. Det
skulle icke väcka någon förundran, om hans
intriger för att få m:lie Roullier avlägsnad ur
Sverige slutade med att han själv får sitt
respass.
23 AUGUSTI
Sjunde skolåret*
Bland de ärenden, som
innevarande år kommer att upptas till
behandling i Sveriges allmänna
folk-skollärarförenings kretsar, är även
frågan om ett sjunde obligatoriskt
skolår. Det finns all anledning att
spörsmålet blir föremål för ett
grundligt och allvarligt
övervägande.
Skolpliktens längd är olika i
olika stater. I Sverige har skolplikten
allmänt kommit att betraktas som
sexårig, emedan den förr gällande
s. k. normalplanen för folkskolan
upptog sexårig lärokurs. Ett stort
antal länder har sju- eller åttaårig
skolplikt. I Danmark exempelvis är
skolpliktstiden sju år, och det
åttonde skolåret är f. n. föremål för en
livlig diskussion. Vid Danmarks
Lsererforenings nyligen hållna 10 :e
skolmöte inledde sålunda
föreningens ordförande en överläggning i
frågan. Preussen har åttaårig
skolplikt, skolåldern 6-14 år; som av
en tidningsnotis nyligen framgått,
har den tyska regeringen för avsikt
att införa ett nionde skolår, ett s. k.
lantår. Även i Sverige har frågan
om skoltidens utsträckning efter
hand tilldragit sig allt större
uppmärksamhet. År 1931 var Sjuklassig
folkskola organiserad i 340
skoldistrikt.
Varför behövs då ett sjunde
skolår? Svaret ligger nära till hands.
Hur ofta går inte genom tidningarna
exempel på svenska folkets sätt att
stava sitt modersmål, i brev,
tidningsinsändare eller inlagor till
myndigheterna! Vem har inte
iakttagit tafattheten vid ifyllande av
blanketter! Hur brister det inte i
uppfattningen av allmän hygien!
Vad fordras ej av kunskap om elek-
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
