Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 35. 30 aug. 1933 - Pedagoger mötas i rosors och ruiners stad. Visby stifts nittonde skolmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Pedagoger mötas
i rosors och ruiners stad
Visby stifts nittonde skolmöte
Fredagen den 18 aug. mötte Gotlands
lärarkår upp i Visby för att diskutera
praktiskt pedagogiska frågor. I
enlighet med gammal god sed inleddes
skolmötet med gudstjänst i stadens
ärevördiga domkyrka. Biskop V. Kun
d-g r e n höll vid denna gudstjänst ett
anslående tal, som vittnade om att Visby
stifts biskop omfattar gotländska
folkskolan med faderlig välvilja - för att
inte säga innerlig kärlek - med glädje
ser på lärarkårens strävanden och
önskar denna arbetsglädje och framgång.
Efter gudstjänsten samlades
mötesdeltagarna, vilkas antal uppgick till
omkring 200, i läroverkets nya ståtliga
aula, där bestyreisens ordförande,
folk-skolinspektör Johannes
Linn-m a n öppnade mötet med ett
hälsningstal och därpå gav en resumé av »vad
sig i riket tilldragit» inom skolans
värld sedan näst föregående möte,
vilket hölls år 1928.
Härefter företogs en del val. Till
hedersordförande utsågs biskop V.
Kundgren, till ordförande folkskolinspektör
Linnman, till resp. förste vice och
andre vice ordförande folkskollärarna
Lars Sahlsten, Klintehamn, och Olof
Bolin, Stenkyrka, till sekr. resp. vice
sekr. folkskolläraren Kud. Carlsson,
Gothem, och småskollärarinnan Anna
Rosvall, Eskelhem.
Telegrafiska hälsningar avsändes till
konungen, ecklesiastikminister Arthur
Engberg, generaldirektör Otto
Holm-dahl, samt landshövding Kodhe.
Svarstelegram med välönskningar anlände
under dagens lopp.
Skolmötets första föredrag hölls av
överlärare A x e l H a g n e 11, Göteborg,
och handlade om Arbetsuppgifter i an~
slutning till geografiundervisningen i
folkskolan.
Tal. erinrade inledningsvis om hur den nya
undervisningsplanen, då den kom till för
lemton år sedan, blev mottagen med mycket
delade meningar. En hel del skolmän
opponerade sig mot den nya planen och menade,
att alla nya påfund endast skulle störa
undervisningen, och man ställde sig undrande inför
vad planen skulle ibära i sitt sköte. Nu har vi
haft tillfälle att begrunda den, fortsatte tal.,
och har kunnat ta vara på dess värdefullaste
anvisningar. Det har sålunda visat sig mycket
lämpligt att taga barnens s-j älvverksamhet i
anspråk. Detta är dock icke något nytt påfund.
Både Eousseau och Pestalozzi framhöll
självverksamhetens betydelse på sin tid. Så hade det
varit bortglömt en lång tid för att nu åter
komma till heders. Denna strävan att låta
barnen själva’ utföra arbetet spåras i alla
ämnen, icke minst i geografien, som erbjuder
många tillfällen att tillvarata barnens
verksamhetslust, samlariver och initiativrikedom.
Genom att samla allt det genomgångna i s. k.
arbetsböcker blir studierna intressantare och
framför allt effektivare. Lämpliga övningar
är också arbeten med kartor, statistiska
uppgifter o. s. v.
När den nya undervisningsplanen först kom
ut, gavs i densamma en hel del anvisningar,
vilket ofta fattades så, att allt, både rubb
och stubb, skulle följas bokstavligen. Men nu
efter några år kan man se, vad soan icke
passade och sålunda sovrats bort. Såsom
t. ex. i fråga om hembygdsundervisningen.
Där rekommenderades åskådningsövningar,
men det visade sig på grund av bristande tid
vara omöjligt att ordna exkursioner för att
visa allt möjligt. I stället har man inriktat
sig på att använda den tid, som står till buds, ’
på annat sätt, och några få exkursioner får
räcka. Koncentration är huvudsaken, och
ingen detalj i undervisningen får bli
självändamål. En utmärkt hjälp i undervisningen
är arbetsböckerna, där hela kursen samlas.
Arbetsboken blir då ett slags kontrollbok
över det genoangångna, men boken »får dock
icke beredas för stor plats på den övriga
undervisningens bekostnad, och
arbetsövning-arna får endast komplettera den övriga
undervisningen. De muntliga
arbetsövning-arna får ej heller försummas. Nästan ännu
effektivare än arbetsböckerna är
arbetskar-torna. Här ritar läraren före på en stor
karta och eleverna kopierar i sina böcker i
förminskad skala. Man börjar t. ex. med
att rita av skolsalen, fortsätter med
skolhuset, gården, den omkringliggande trakten
o. s. v.
Ett flertal arbetsböcker, -belysande
geografiundervisningen i olika klasser,
demonstrerades i samband med
föredraget.
Förhandlingarna fortsatte med ett
andra föredrag av överlärare Hagnell
över ämnet Illustrerade uppsatser.
I ett trevligt upplagt och utmärkt
framfört föredrag gav talaren en medryckande
skildring av sitt intressanta ämne. När man
vill komma lärarna riktigt till livs, brukar
man ta de skriftliga proven som exempel,
sade talaren bl. a. och nämnde de skriftliga
prov, som gjorts med värnpliktiga och vilka
i många fall just inte varit bevis på någon
större insikt i modersmålets användning. Men
de som ger dessa prov vet inte, vilka
svårigheter vi lärare har att övervinna.
Modersmålsundervisningen är den mest krävande,
men också den allra viktigaste. Det är
nödvändigt att lägga ned all den kraft vi har
för att få ut det mesta möjliga. - Förr
bedrevs undervisningen så, att man skrev en
mängd rättskrivningar och först i sista
klassen började litet smått med uppsatser. Men
uppsatsskrivning är endast träning och åter
träning. Man måste därför börja tidigt, ja,
redan i andra klassen kan man börja, alltså
redan i småskolan. Förr var
uppsatsskrivningen rent av tråkig, då alla fick sitta och
knåpa med samma ämne. Men om man
lämnar litet svängrum för en vars egenart, får
man se, att det hela strax blir intressantare.
Att göra skrivningen än mera intressant är
att illustrera uppsatserna. Tal. gav en
del anvisningar om hur en sådan
undervisning med illustrerade uppsatser skall
bedrivas. Man börjar i tid, och under det
första året arbetar lärare och barn intimt
tillsammans. En bild ritas på tavlan, och
man bygger gemensamt upp mening efter
mening i anslutning till denna. (Sedan
skriver barnen in uppsatserna i sina
skriv-böcker. Så småningom .skrives endast
ett och annat ord på tavlan och till
sist endast rubrikerna. Barnen får själva
hjälpa till att hitta på ämnen. Dessa ämnen
skrivs in i en s. k. ämnesbok. Ur den
får barnen sedan hämta ämnena till sina
uppsatser efter fritt val. Beträffande rättningen
sker den helt i skolan under lektionen. Även
kladden rättas, d. v. s. barnen får veta, var
felen finns och försöker sedan rätta dem.
Tal. visade sedan med hjälp av en
projektionsapparat några prov på illustrerade
uppsatser från sin egen undervisning. Det
var många och roliga bilder, som talaren hade
att uppvisa. En (Jet av teckningarna var
riktiga små konstverk.
Efter förevisningen av dessa prov drog
tal. ytterligare en lans för detta trevliga
sätt att bedriva undervisning i
uppsatsskrivning. Det ger stora vinster inte blott ur
undervisningssynpunkt utan även ur
upp-fostringssynpunkt, men det som till
sy-vende og sidst drar den största vinsten är
läraren, som därigenom får en helt annan
kontakt med barnen och kommer att mera
kamratligt umgås med dem. Till sist
uppmanade tal. de närvarande att själva
pröva på metoden.
På aftonen var en gemensam supé
anordnad i stadshotellets festvåning.
Andra mötesdagens förhandlingar
inleddes med ett föredrag av
småskollärarinnan Magda Carlson,
Stockholm, som talade över ämnet
Arbetsböckerna i småskolan.
Talarinnan framhöll inledningsvis, att
småskolans arbetsböcker av den typ hon hade
tillfälle att visa mötesdeltagarna näppeligen
kunde jämställas med folkskolans
arbetsböcker. De senare kan anses återspegla en
del av det arbete, som nedlägges vid
behandlingen av visst kunskapsämne och utgör på
sitt sätt ett hjälpmedel vid inhämtandet av
kunskaper, medan småskolans arbetsböcker
endast är att betrakta som en samling
skriv-och teckningsövningar, vilkas syfte varit att
uppöva en viss färdighet. Emedan en av
småskolans främsta uppgifter är att bibringa
barnen viss färdighet i skrivning, innan denna
kan tas i den övriga undervisningens tjänst,
kan man ej begära, att småskolebarnens
arbetsböcker skall uppvisa prov på vilka
kun-skapsimått, som inhämta® i småskolan. De ger
snarare en bild av hur barnen steg för steg
arbetar sig fram till erövrandet av
skrivningen och teckningen som uttrycksmedel. Ty
detta är målet, yttrade tal., barnens
skrivning skall vara ett meddelande av vad de
tänkt, upplevat eller hört omtalas, den får
ej endast vara prov på mekanisk färdighet.
Teckningen får utgöra illustrationer till det
skrivna och på sitt sätt förtydliga och
fullborda, vad som bcrister i barnens
uttrycksförmåga. Barnens första försök att med pennan
i hand »rita och berätta» som det stod
präntat på småskolebarnens arbetsböcker, utgöres
av små teckningsserier. Så småningom upp-
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
