Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 35. 30 aug. 1933 - Fritt forum - Skolsparandets problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
FRITT FORUM
Skolsparandets problem.
Om någon, när en av min klass kollektivt
förvärvad fotboll användes för första gången,
då kommit till mig och sagt, att bollen var
ett resultat av kommunistisk påverkan, hade
jag inte blivit svaret skyldig. Förmodligen
hade jag nämnt något om alltför istabil
borgerlighet.
När hr Eydbo i början av sitt bemötande av
min artikel om skolsparandet iabul-erar om
»arbete för politiska åskådningar» och
»kommunistisk grundåskådning» i
misstänkliggörande syfte, så vet jag inte riktigt, om jag ska
uppfatta det som fadäser eller rent snack. Vad
har de anspelningarna m-ed skolsparandets
problem att -göra? Emellertid är det ju ett
känt och gammalt trick att sätta en dålig
etikett på en obehaglig sak för att inför andra
göra den än obehagligare. Nåja, hr Rydbo,
kalla gärna min kollektivistiska sparmetod
för kommunistisk! Men hr Rydbo skulle
kanske bli förskräckt, om jag då här skulle
försöka räkna upp hur mycken sådan praktisk
kommunism vi i vårt goda samhälle äger -
i den mening jag här lägger i ordet. T. ex.: i
en kommun här i närheten satsade
befolkningen kollektivt ett så stort belopp, att de kunde
uppföra åt sig ett kapell. Kyrkoherden i
församlingen var den drivande .kraften, men om
hr Rydbo hade rest upp till de goda
bondemännen och sagt, att denne arbetade utifrån
»kommunistisk grundåskådning», så hade det
nog varit bra att ha returbiljetten i fickan.
Syftemålet med min artikel var att vinna
intresse för det jag kallat kollektivt sparande
på bekostnad av det individuella. Därför
vittnar det om en missuppfattning, när på
ledarspalten mitt intresse för skolsparandet helt
negligeras. Är man verkligen så tjusad av
det förmenta värdet i det nu allmänt
bedrivna skolsparandet, att man icke tror, att detta
skulle kunna slopas och delvis ersättas av ett
sparande i annan form - och värdefullare.
Rent ekonomiskt, anser de flesta, betyder
skolsparandet inte så särdeles mycket, utan
det är karaktärsdaningen, som närmast
åsyftas. Om och när sparandet äger del i denna
daning, så är frågan endast den, vad slags
karaktärer samhället vill ha och alltså
anbefaller skolan att dana. Mig synes det vara
uppenbart, att det individualistiska systemet
befordrar egoistiska tendenser och helt visst
kan uppamma gnidighet och småsnålhet, inte
på något sätt vädja till offervillighet eller
allmänanda. Hr Rydbo är ju åtminstone fullt på
det klara med att i denna hårda värld får det
inte finnas plats för illusioner, utan att
barnen i skolan skall lära sig att använda båda
armbågarna och fostras för t. o. m. »en värld,
som kan råka vara minst lika hårt
egoistisk-individualistisk soim vår». Må ’Sveriges lärare
tänka på detta, även när de sitter i
kristendomskatedern, då ju den väsentliga
karaktärs-daningen sker, så att det inte bildas två
karaktärer i en och samma stackars människa.
För närvarande tycks det, som om det vore
individen med allmänanda, som man vill se
stiga in i tiden. Åtminstone låter det på ett
" annat sätt än i citatet ovan, när svenska ’folk-
skolan högtidstalar: »Människornas handel
och vandel ska sträva efter allt (fullkomligare
överensstämmelse med de sedliga grundsatser,
som fått en idealgestaltning i bergspredikan,
ett filosofiskt uttryckssätt i Kants
kategoriska imperativ. (»Grönberg, Skolans anda,
nr 33.) Och mig iförefaller det, som om det
egoistiskt-individualistiska sparandesystemet
snarare skulle hämma än hjälpa de
evangeliska dygdernas utveckling.
Hr Rydbo, tro icke, att de individualistiska
och privatkapitalistiska »instinkterna»
behöver trimmas och extra stimuleras i skolan
för att göra barnet samhällsdugligt som
vuxen, även om det inom vår samhällsram är
nödvändigt, att dessa finns. Ånej, nog föder
Qud höken, när han nu tillstäder, att vi föds
som hökungar. Men är det icke skolans
uppgift att tvärtom moderera och avtrubba dessa
anlag, som fullmogna i livet ofta tar sig så
simpla uttryck? I varje ifall har folkskolan
enligt sina grundidéer fattat sin uppgift så.
Hr Rydbo är innerst inne överens med mig
om att skillnaden mellan barn från olika
för-imögenhetsklasser markeras genom den
nuvarande sparandemetoden, men han anser, att
detta ingenting betyder, då detta kommer
fram »ändå mera utom skolan». Det är till
att giva upp fältet och räcka Skam handen!
(Sådana ursäkter får skolan inte använda sig
av. Den må se hela världen full av
lumpenhet men måste ändå envist arbeta sig fram
efter linjen: trots allt! och icke lägga hyende
under lasten eller betjäna sig av bekväma
ursäkter.
Jag undrar just, hur mycket pengar som
skulle gå till skolsparbankerna, om det bleve,
som hr Rydbo anser, att det skall vara (och
kanske också tror att det verkligen är), »att
barnen helt enkelt ska förbjudas att tigga
föräldrar eller andra om sparpengar», och att
det skall ordnas eå, »att inte målsmännen
direkt skickar pengar ’för sparbössan». Den
slutsumman bleve nog liten. Det låter vackert,
om barnet säger att »det lagt ö öre på
sparbössan i stället för att köpa snask för hela
10-öringen». Men barnet, som satte in femöringen,
tänker s. a. s. i snask och har, sedan det ätit
sig förnöjt för den gången, den tanken, att det
kan vara ’bra att längre fram åt sin egen
lilla person kunna köpa ytterligare litet
snask. Det är ju intet ont i detta, men vad
har det med karaktärsdaning att göra? Om
vi får höra, att fröken Jonsson, sedan hon
köpt sig en vårdräkt för 12-5 kr., i stället för
att köpa sig ytterligare en sätter in sina
andra 125 kr. på banken, så blir vi inte så
häpna eller anser detta vara ett storstilat
beteende. iSå handlar alla förnuftiga och icke
defekta människor, och på detta behöver inte
uppfostran särskilt inrikta sig. Men om hon
på t. ex. prins Carls appell till svenska
folket för kollektivt sparande och handlande
visavi norrlandsbarnen hade av de sista 125
kronorna offrat 5 kr., så hade vi sagt, att hon
måtte vara en god karaktär. Om därför den
lille snaskätaren ovan hade intresserats för
en med klassen gemensam sparandeuppgift, så
hade vi kanske fått honom att lägga sin
5-öring numro två i den gemensamma skatte-
kistan, ja, kanske hela 10-öringen hade
hamnat där, och därmed hade vi mindre främjat
hans privata intresse måhända men desto
mera bidragit till att utveckla hans offervilja.
gemenskapskänsla, karaktär.
Vad sedan gäller de nationalekonomiska
resonemangen i samband med min artikel, så
får dessa helt stå för uttolkarnas egen
räkning. Ingen tillmäter väl skolsparandet en
sådan betydelse, att man skall behöva komma
med vidlyftigt tal om räntesatser och
produktionsgrenar. Jag hade skrivit, att många
lärare och lärarinnor nog är »tvekluvna», då
det gäller inställning till sparandets innersta
mening. (Tryckfelsnissen hade ändrat detta
till »tveksamma», varav hr Rydbo trodde, att
jag menade att de inte lade i dagen
tillräckligt stort intresse för skolsparandet. Jodå,
jag har sett dem, som haft särskilt
belöningssystem för detta.) Härmed ville jag endast
påpeka en vanlig inkonsekvens, en klyfta
mellan iskola och liv, som består däri, att i
skolan är sparandet bra och bör stimuleras, men
som privatmening utanför hävdar man, att
man måste köpa för att andra ska få leva.
Därmed drog jag visst ingen lans för gott- och
leksakshandlare, (dessa tillhör verkligen de
mycket för många), utan ville endast påpeka,
att deras inställning haltade. Jag skrev: »En
annan sak är det för dem, som anser denna
uppfattning lika omöjlig som den är vanlig.»
Jag räknar mig till dem. Att jag på ett annat
ställe säger, att det fattigare barnet borde
köpa en och annan godsak, eller att det något
så när välbärgade borde få en cykel t. ex. i
stället för en hundralapp på banken, det har
inte ett dyft med nationalekonomi och
pengarnas omlopp att göra, utan är just det, som
man normalt borde unna dessa barn, liksom
hr Rydbo unnar sina egna barn detta, om hr
R. har några. Värre var det inte med »mina
i någon mån nationalekonomiskt färgade
betänkligheter».
»Ska vi lära barnen att spara?» Ja,
naturligtvis! Men varför ska de spara med
bankbok i handen? Om man i de hem, där man
verkligen har råd att skänka barnet en sådan
dyrgrip i stället inte alls gav dem en sådan!
Om jag i stället för att ge ett larn en krona
att sätta in på banken helt enkelt inte gav
det denna krona, hade jag inte därmed lärt
det sparande (uppoffring} försakelse) i lika
hög grad f En liten torpflicka, som inte ser
en krona, förrän hon kommer ut att tjäna
piga, lär sig därigenom sparande bättre än en,
®om fått några kronor att förvalta.
’Sparsamheten inom vår bondeklass kanske delvis
beror därpå, att de som barn aldrig hade några
pengar att syssla med. Sparsamheten steg
nog inte för första gången in i nationens liv
eller upplevde ens en renässans i det
historiska ögonblick, då sparbankerna stack
bankböcker i barnens händer. Men det är det jag
vill, att vi ska fundera över, om inte i och
med detta »vissa dygder» fick ett handtag.
Det borde vi vara överens om att i samma
stund, som vi lyckas med att »förbjuda
barnen tigga pengar av föräldrar eller målsmän»
och att förhindra »målsmännen att direkt
(naturligtvis också då medvetet indirekt)
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
