Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 6 sept. 1933 - Algot Lundberg: Ett stycke språkhistoria. Bidrag till kännedomen om Norrbottens bygdemål - Lärarbehovet undersökes. Överstyrelsens anslagskrav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
ger den finska språkgränsen ungefär 3
mil inom riksgränsen.
Av dessa siffror torde vara påvisat,
att Norrbottens kustland i stort sett
rymmer en befolkning, . som är och vill
räknas som svensk. Detta gäller även
om de trakter, som ligger intill finska
gränsen. Om dessa finnar gäller, att de
rasmässigt sett är svenskar, men på
grund av språket införes de i statistiska
uppgifter som »finnar».
De med svenska språket besläktade
norrbottniska dialekterna, Pite-, Lule-,
Råne-, Nederkalix- och Överkalixmålen,
har sitt utbredningsområde i låglandet
vid Bottniska viken och uppefter
floddalarna i skogslandet. De två
sistnämnda målen är svenska språkets utpost mot
finskan. Gränsen för de olika
bygdemålen sammanfaller i stort sett med
bebyggelsen i de olika älvdalarna. Sålunda
talas Pitemålet i huvudsak inom
Pite-älvens dalgång, likaså Lulemålet med
dess varianter inom Luleälvens dalgång
o. s. v. Språkgränserna sammanfaller
även med den gamla sockenindelning,
där varje större flod och dess
avvatt-. ningsområde omfattade en
förvaltningsenhet av den typ, som är bekant från
den senare medeltiden och början av
den nya tiden.
Släktskapet mellan dessa bygdemål
och fornsvenskan visar sig bland annat
i att de uppvisa den stavelsetyp, där
kombinationen är kort vokal + kort
konsonant, såsom i bék (n.) beck och dröp
(n.) dropp, (Lulemålet).
Ett särskilt intresse torde kunna
fästas vid den upplysningen, att
accentförändring kan tjänstgöra som medel
för pluralbildning, ej blott då det
gäller substantiv utan även vid adjektivens
kongruensböjning och verbens
tempus-bildning. Då detta endast kan belysas
med användande av landsmålsalfabet
och tecken för akut, grav och
cirkum-flekterad accentuering, kan inga
exempel här anföras. Beträffande
accentue-ringen må uppmärksammas, att
Över-kalixmålet med fä undantag har
uteslutande akut accent, ett
karaktärsdrag, som det delar med exempelvis
Nuckömålet i Estland.
De norrbottniska bygdemålen har dels
bevarat en del fornnordiska diftonger,
dels bildat nya. I Nederluleå har vi
sålunda »bäin» (n.) ben, »byit» (m.) bit,
»byi» (nu) by, »heos» (n.) hus, »båot»
(f.) bot, »oi» (m.) ö. I det nuvarande
Lulemålet, sådant det talas inom vissa
områden av ovannämnda socken, finns
således två diftongtyper, den ena
slutande på i, nämligen »ai», »oi» och »yi»,
och den andra slutande på o> såsom i
»eo», »io» och »åo». Givetvis finns
andra diftonger än de nu nämnda,
däribland vissa som under den nu
pågående förvanskningsprocessen är så
reducerade, att den grova beteckning, söm
här användes, icke kan begagnas för att
precisera varken ljud- eller
kvantitets-förhållanden.
Varje bygdemål kan klart avgränsas
från det närgränsande. För att belysa
.detta må här anföras, att Pitemålets
»toig» (n.) tyg heter »tyig» i
Nederluleå, och att tjära (f.) heter »tiro» i
Överkalix, »tjora» i Nederkalix och
»tjyro» i Nederluleå. Att befolkningen
inom respektive målområde anser sitt
språk förmer och bättre än andras, är
en företeelse som är parallell med
exempelvis den infödde stockholmarens
Uppfattning om skillnaden mellan
stockholmsdialekten och närgränsande
bygdemål. För att i detta fall återge, hur man
inom Pitemålet har uppfattat det
närgränsande Arvidsjaursmålet, tar jag
mig friheten här införa följande notis,
som. undertecknad upptecknat denna
sommar under uppteckningsarbete i
dessa trakter. Notisen gäller en
pite-kvinna, som sade ungefär följande: »Opi
Arveschärv där tåla döm så lätt å så
brätt. Då vä säi grotta, så säi döm
gryta, å då vä säi toig, sä säi döm tyg.»
Överfört på riksspråk skulle det ha
denna lydelse: »Uppe i Arvidsjaur där
talar dom så fult och så brett. Då vi säger
»groita», så säger dom gryta, och då vi
säger »toig», så säger dorn tyg.» Notisen
bör göras fullständig genom det
tillägget, att meddelaren var medveten om
humorn i detta omdöme om
Arvidsjaursmålet, ty hon fortsatte: »Men nog är
det rättare att säga tyg, det är sant det.»
Ur språkhistorisk synpunkt kan det
vara intressant att lägga märke till, att
urnordiskt långt a återfinnes i
I/ule-målet, där man än i dag säger »åker»
(m.) åker och »båt» (m.) båt.
Föråldrade termer finns även kvar, t. ex.
»fäig» (adj.) feg, som ännu har
betydelsen »dödsmärkt».
Den nu pågående språkliga
utjämningsprocessen för dessa trakter har
bl. a. fört med sig, att det är en rätt
starkt markerad skillnad mellan de olika
generationernas språk. Detta framträder
isynnerhet ifråga om ordvalet. De unga
har således ej kännedom om en hel del
uttryck, som användes av de äldre,
likaså har de unga föga kännedom om det
väsentligaste innehållet i den
folktradition, som rör övernaturliga väsen. I vissa
fall känner de till sådana benämningar
som »bergkäring», »bärare» och
»tomte», men de kan inte redogöra för de
föreställningar, som anknyter sig till
dessa termer. Vad som däremot håller
sig kvar längre är accentueringen,
såväl på det enskilda ordet som frasen.
Man kan sålunda hos norrbottningar,
som. i mer än ett 10-tal år vistats utom
uppväxtorten, återfinna sådan
accentuering som exempelvis i ordet
»gummiband», där huvudtonen faller på sista
stavelsen. (Lulemålet.)
Bygdemål i det övriga Norrbotten.
Som en första orientering rörande
språkförhållandena i lapplandsdelen av
Norrbottens lan kan tjäna den
upplysningen, att utbredningsområdet för de
förut nämnda bygdemålen, isynnerhet
gäller detta för Pite- och Lulemålen,
sträcker sig långt upp i Läppland.
Målet i Arvidsjaurs socken är således
be-fryndåt med Pitemålet men även med
det närgränsande Skelleftemålet. Långt
Lärarbehovet
undersökes
Överstyrelsens
anslagskray.
Skolöverstyrelsens riksdagspetita till
nästa år, som i dagarna avgivits, präglas
av en viss återhållsamhet. Vi
återkommer i ett följande nummer till en
utförligare redogörelse.
Ordinarie anslaget till avlöning åt
lärare vid folkskolor måste höjas med
300,000 kr. till 53 milj. kr. I anslaget
till utjämning av kostnaderna för
uppehållande av folkskoleväsendet har en
minskning av 1,547,500 kr. till 5,660,000
kr. blivit möjlig, närmast genom årets
riksdagsbeslut att vid statsbidrags
utgående hänsyn icke skulle tagas till
barnantalet utan endast till
läraravdel-ningarna.
Skolöverstyrelsen har för avsikt att i
höst företa ytterligare undersökningar
rörande tillgång på och behov av lärare
för folkskolan.
Med hänsyn till de rådande
förhållandena inskränker sig överstyrelsen till
att begära anslag till resestipendier åt
lärare i främmande levande språk.
Överstyrelsen påvisar, att den på
grund av de sänkta stipendierna
beräknade minskningen av elevantalet vid
folkhögskolorna icke inträffat, vilket
överstyrelsen anser sammanhänga med
den bland ungdomen rådande
arbetslösheten. Överstyrelsen föreslår en
höjning av anslaget till dessa elevstipendier
med 90,000 kr. till V2 miljon kr.
upp i Jockmocks socken återfinns
Lulemålet. Givetvis är det ej i alla delar
exakt samma språk över hela
utbredningsområdet från kusten uppefter
älvdalarna in i skogslandet, ty by efter by
längs efter älven kan varianter
avgränsas från varandra, men över hela
området återfinns de speciella ljud- och
-accentförhållanden, som karakteriserar
Lulemålet.
Norr om Jockmocks socken ligger
Gällivare, i vars östligare delar finskan är
det vanliga samtalsspråket vid sidan av
svenska språket. Här går även, i stort
sett, den nordliga gränslinjen för de
svenskbesläktade bygdemålen.
I den egentliga gruvbygden, såsom i
Kiruna och Malmberget, talas ett språk,
som med viss rätt kan uppsättas till
mönster för hela landet. Även inom
kommunikationsledernas område finns
samma språk som, med frånseende
av oväsentliga skiftningar, kan
kallas riksspråk. Även om det kan anses
ligga utom ramen för denna artikel må
dock har tilläggas, att talspråket i
gruvbygden utformats under stark påverkan
från skolorna och under kompromisser
mellan de olika dialekterna, bland vilka
nästan alla landskapsmål i vårt land
är representerade.
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
