Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 6 sept. 1933 - Nils Helger: Besparingssträvandena och skolan. S. A. F. mobiliserar till värn för folkundervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
BESPARINGSSTRÄVANDENA OCH SKOLAN
S. A. F. mobiliserar till värn för
folkundervisningen
Överlärare Nils Helger har till
centralstyrelsen för S. A. F. ingivit
följande motion.
De åtgärder, som statsmakterna
igångsatt för ett bättre utnyttjande av
lärarkrafterna vid rikets folkskolor till
vinnande av ’besparingar för det
allmänna, är naturligtvis fullt berättigade.
Det kan icke försvaras, att stat och
kommun ska hålla en lärare f or 3 å 4 barn,
och det är ofrånkomligt, att samhällen,
som på grund av minskning i
nativiteten kommit i en svår situation genom
att de fått överflödiga ordinarie lärare,
bereds ^ möjlighet att slippa avlöna de
övertaliga. Lärarkåren varken kan eller
bör motsätta sig förflyttning av barn
eller lärare till vinnande av
läraravdel-ningar, som kan anses ekonomiskt
försvarliga. Att kräva onödigt stora
utgifter för skolan, skulle hämna sig genom
ovilja mot både denna och dess personal.
Å andra sidan föreligger det en fara
för att sparsamhetssträvandena ska,
när de nu tagit fart, gå så långt, att
allvarlig skada tillfogas vårt folkskoleväsen,
och att lärarpersonalen blir utsatt för
större svårigheter, än som är
nödvändigt. Det har redan försports, att man i
större samhällen sökt tränga ihop
barnen i allt för stora
undervisningsavdelningar och motiverat åtgärden med den
av statsmakterna anbefallda
sparsamheten. Och på landsbygden har man sökt
med åberopande av samma skäl
undanskjuta nödvändiga skolf örbättringar,
utan att ett uppskov varit försvarligt
med hänsyn till kommunens ekonomi.
Ja, det har inträffat, att en
folkskolinspektör varit så nitisk i sin
besparingsiver och velat gå så brådstörtat till
väga, att högre skolmyndigheter nödgats
korrigera honom.
Det är uppenbarligen ingalunda
statsmakternas mening, att de påbjudna
sparsamhetsåtgärderna ska drivas så
långt, att skolväsendets allmänna
standard försämras eller att nödvändiga
förbättringar skjutas undan. Tvärtom har
det i vissa fall framhållits, att
indragning av en skola och en lärare skall
möjliggöra, att barnen får undervisas i en
bättre skolform, genom att de med
skolskjutsar transporteras till en skola av
högre typ.
När sålunda inom ett skoldistrikt
antalet lärare blir större än antalet
undervisningsavdelningar, bör ju rimligtvis
en undersökning göras, först och främst
om denna disproportion blir
stadigvarande, och vidare om icke antalet barn
i de olika avdelningarna är så stort, att
någon eller några behöver delas. Och
härvid bör det i flertalet reglementen
angivna barnantalet, 40, icke f å anses som
minimum. Det är för stort även som
maximum. Vad finns det för reson uti
att antalet barn i en folkskolklass skall
få vara 40, då det i en läroverksklass ej
får överstiga 35, och även detta antal
enligt flera sakkunnigutlåtanden anses
för högt?
Vidare bör det tagas i övervägande,
där så icke redan skett, om inte en
sjunde klass borde inrättas. Tiden måste nu
vara inne att göra verklighet av
folkskolestadgans bestämmelse, att en svensk
gosses och flickas skolålder är 7-14 år,
d. v. s. 7 läsår. Det finns för det allra
mesta intet förvärvsarbete för en
13-åring, och får han något, så gör han en
äldre kamrat arbetslös. Det är en sak,
som arbetarorganisationerna förstår,
och man bör kunna påräkna stöd hos
dessa för en utsträckning av den
verkliga skolåldern till 7 år.
På platser, där det icke lyckas att få
skolmyndigheterna med på obligatorisk
7 :e klass, bör läraren och inspektören
inrikta sina ansträngningar på att få
till stånd en frivillig. Varje barn och
dess föräldrar bör mot slutet av sjätte
skolåret tillfrågas, om de inte skulle
anse det fördelaktigt, att gossen eller
flickan finge gå i skola ett år till. I
lärokursen för detta år kan inläggas inte
endast första fortsättningsskolårets kurs
utan mycket mer. Och med nu kända
undervisningsmetoder möter det ingen
större svårighet att t. o. m. i skolor av
B 2- och B 3-f orm undervisa en 7 :e
årsklass och ge alla full sysselsättning.
Att inrättandet av en frivillig 7:e
klass kan bidraga till att
läraröverskottet i ett skoldistrikt gar åt, har jag
exempel på från Lidingö, där en sådan
klass inrättades redan 1919. Den har
blivit mycket populär. Antalet
lärjungar, som anmält sig till densamma, ’har
ökats år för år. Senaste läsåret hade vi
3 parallellklasser av sjunde klass, och
antalet anmälda är nu större än
någonsin. Vad mer är, många barn fick lust
att gå i skola även ett åttonde år, och
nu har vi 2 åttonde klasser. Av lägre
klasser har indragningar måst göras,
och om inte sjunde och åttonde
klasserna kommit till, hade vi måst göra oss
av med icke mindre än 5 folkskollärare,
d. v. s. alla våra e. o. och en till.
Det finns många föräldrar, som
inser, att det är galet, att barnen ska sluta
sin dagliga skolgång just vid den ålder,
då de är mest mottagliga för
undervisning. Man bör inte kunna neka sådana
barn ett skolår till, då folkskolestadgan
uttryckligen angiver skolåldern till 7-.
14 år. Det bör klargöras för
föräldrarna, att det inte endast är tillåtet, att
barnen gå i skola ett sjunde år, utan
det är deras rätt. Och de bör uppmanas
att göra denna rätt gällande. Måhända
skulle en liten upplysningsbroschyr att
sända med sjätteklassisterna hem mot
slutet av vårterminen vara av god
verkan.
Såsom framgår av ovan nämnda
exempel skulle t. o. m. ett frivilligt
sjunde skolår bereda arbete åt en hel
del lärare och på samma gång ge vår
ungdom ett värdefullt tillskott i
kunskaper och färdigheter.
Småskolans lärarkår, inom vilken den
största arbetslösheten råder, kan
emellertid icke skyddas genom skolans
påbyggande uppåt. Men även
småskoleklasser är på sina håll överbefolkade
eller kan bli det genom
sammanslagningar. Detta bör förhindras med alla
medel. Och säkert kan stöd från
föräldrars sida påräknas mot allt för långa
transporter av småskolebarn, helst om
de får stå ute och vänta på skolskjutsen
i vinterkylan. Det finns skoldistrikt,
där man med inspektörens goda minne
sedan många år vägrat att ta in barnen
i skolan vid 7-årsåldern och uppskjutit
skolgången ett år för att slippa anställa
erforderligt antal lärare. »Sådant är en
uppenbar olaglighet och bör icke
tolereras.
Men vad som framför allt bör göras
är att skydda de extra ordinarie lärarna
av alla kategorier. Den orättfärdiga
förordning, som utestänger dessa lärare
från ansökningsrätt till den tjänst,
som de kanhända i många år uppehållit,
bör inte få äga bestånd en enda dag
längre än nödvändigt är. Det blir under
alla förhållanden så lång tid, att en
mängd unga lärare får i många år
förgäves vänta på ordinarie anställning. Vi
bör därför kräva ett eller två
ålderstillägg för dessa lärare för att i någon
mån underlätta deras möjlighet atl
existera. De får ju offra sin väntade
ordinarie ställning under många år för
den omorganisation, varigenom stat och
kommun ska inbespara miljoner. Det
är då inte för mycket, att staten något
lättar de ekonomiska bekymren för dem,
som längst får bringa detta offer. Så
har skett beträffande extralärarna vid
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
