Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 37. 13 sept. 1933 - John Ek: En samhällsplikt. Låt oss inte glömma de hörselsvaga barnen. Särundervisning nödvändig ur såväl pedagogisk som social synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Lektion i en dövstumklass.
stumskola, G. Hartman, i ett föredrag
framförde många utmärkta synpunkter
rörande detta problem. Vid den därpå
följande diskussionen föreslog
undertecknad, att Svenska
dövstumlärarsäll-skapet i samråd med centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärarförening och Föreningen de dövas väl
skulle ingå till k. m:t med en skrivelse
i syfte att rikta myndigheternas
uppmärksamhet på denna behjärtansvärda,
i pedagogiskt och socialt avseende vitala
fråga. Detta blev även kongressens
beslut. .
Med kännedom om det stora intresse
centralstyrelserna för S. A. F. och D. D.
V. äger f or saken kan man genast utgå
från att frågan kommer att
aktualiseras med det snaraste. Det är givetvis av
stor betydelse, att våra pedagoger -
såväl i stad som å landsbygd - tar del
av detta spörsmål och även intresserar
sig för en rationell lösning härav.
Utredning angående
dövstumunder-visningens förstatligande kommer
sannolikt att föreläggas riksdagen nästa år.
Enligt undertecknads mening vore det
då synnerligen lämpligt att i samband
härmed även ta upp frågan angående
Särundervisning för hörselsvaga barn
till behandling. Då erhölle måhända
lokalfrågan en oväntat lätt lösning.
Men föreligger här något verkligt
behov? Ja, helt säkert. Men hur stort
detta behov är, torde ingen f. n. kunna
avgöra. En undersökning tarvas.
I Danmark gjordes med
lärarpersonalens hjälp under åren 1918-1919 en
synnerligen omfattande undersökning
av samtliga skolbarns hörselförmåga.
Icke mindre än 412,000 skolbarn från
såväl folkskolor som privata läroverk
blev prövade. Av dem befanns 32,000
eller 7,76 % ha hörseldefekter. Hälften
av dem hade nedsättning av hörseln på
båda öronen. Undersökningar i
Tyskland, utförda av Bezhold, Ostman,
Hartman m. fi., har visat, att ända till
25 % av barnen hade nedsättning av
hörseln. Att procentsiffran i den danska
undersökningen blev så mycket lägre än
i den tyska, beror delvis därpå, att
enhetlig beräkningsgrund saknades. Vad
menas t. ex. med normal hörsel? »Man
måste kunna
uppfatta en viskning på
6 m.», säger
danskarna. Men tyskarna är
grundligare.De
fordrar, att avståndet
ska vara minst 8m.
Här kan man med
fog framkasta den
anmärkningen: Vad
menar undersökarna
med viskning? Hur
kraftig ska denna
vara ?
Tydlighetsgraden? Borde icke
lämpligare
»undersökningsapparat»
kunna anskaffas?
Prof. Hartmann,
grundaren av
lom-hördskolorna i
Berlin, anför ett par
drastiska exempel från sin praktik. Två
barn i första klassen blev förda till
honom för undersökning av öronen,
emedan de båda var svårt lomhörda. Det
ena barnet hade suttit 4 år, det andra
5 år utan att flyttas upp i högre klass.
Vid prov visade det sig, att ett av
barnen inte ens kunde lägga samman 5 + 1
eller 4 + 2. Ett barn blev sedan botat
och återfick sin hörsel. Det andra kom
i lomhördskola. Det visade sig, att båda
var normalt begåvade barn, som gjorde
goda framsteg.
I februari månad 1928 igångsatte
Svenska föreningen de dövas väl en
hörselundersökning i Sverige.
Undersökningen avsåg att omfatta ett 70-tal
orter, städer och större samhällen. Från
53 orter inkom uppgifter om resultatet.
Undersökningen omfattade 45,500 barn
i skolåldern. Av dessa kunde 2,559 -
eller 5,6 % - icke korrekt uppfatta en
viskning på 6 meters avstånd. 650 barn
- 1,43 % - kunde blott uppfatta en
»tre meters viskning». Ett stort antal
barn kunde inte uppfatta en viskning,
om avståndet mellan personerna var
över 0,5 meter.
Det är dock icke alla hörselsvaga barn,
som behöver flytta från sin klass.
Begåvade barn kan ofta väl följa
undervisningen, trots en betydande
nedsättning av hörseln. (En skärpt
uppmärksamhet kompenserar den nedsatta
hörseln.) Men för mindre begåvade elever
spelar även en ringa hörselnedsättning
stor roll. Normalundervisningen blir här
olämplig och alltför svår.
Av den danska undersökningen
framgick, att c :a 2,500 barn var i behov av
Särundervisning på grund av
hörseined-sättning. Det blir 70 barn pr 100,000
invånare. Prof. Hartmann i Berlin har
räknat med 20 å 30 barn pr 100,000
invånare. Detta överensstämmer ganska
bra med vad som framkommit vid våra
svenska undersökningar. I Stockholm
har man f. n. c :a 80 elever i
hörselsvag-klasserna, vilket blir 16 pr 100,000 inv.
Skulle denna »hörselnedsättningskvot»
gälla för hela landet, bleve antalet
svenska barn, som behövde Särundervisning,
c :a 950 st.
I den danska undersökningen fann
man emellertid, att procenten av barn
med hörseldefekter var något större i
städerna än på landsbygden. Den
möjligheten föreligger också, att man t. ex.
i Stockholm, där man inte har mer än
ett 80-tal lomhörda, söker ta ut så
många hörselsvaga som möjligt till
Särundervisning för att erhålla homogena
åldersklasser. Men med säkerhet kan
man säga, att c :a 500 barn behöver
särskild undervisning på grund av nedsatt
hörsel. Härom borde en enhetlig,
vederhäftig undersökning lämna besked.
Endast i ett fåtal svenska städer har
man sörjt för de lomhördas
undervisning. Med undantag av några få
avläse-kurser har ingenting gjorts för övriga
lomhörda skolbarn. De måste antingen
sitta kvar i folkskolan eller också söka
inträde vid någon dövstumskola.
Ganska många lomhörda finns f. n. intagna
i våra dövstumsskolor. Men genom att
vistas vid dövstumskolan lär »ig barnen
att med åtbördor umgås med de
dövstumma. De kommer alltför mycket bort
från umgänget med hörande, och såväl
i språkligt avseende som i fråga om
kunskaper blir de i hög grad missgynnade.
I en välordnad skola för hörselsvaga
kan undervisningen tillrättaläggas efter
dessa elevers behov. Särskilt bör deras
avläseförmåga uppövas. Detta kan ske
betydligt fortare, än vad som är
möjligt, om de undervisas tillsammans med
dövstumma. Och vad teoretisk
undervisning beträffar torde det stå klart för
alla, att de hörselsvaga tillägnar sig
kunskaper betydligt snabbare och
säkrare an de dövstumma.
I omorganisationsförslaget rörande
dövstumundervisningen kräves en
särskild skola för s. k. oegentligt
dövstumma. Det är lika berättigat att kräva
särskolor - ev. särklasser - för
hörselsvaga barn. Ur pedagogisk synpunkt
torde det vara lämpligast med ett par
större skolor för hela landet. Härigenom
skulle en rationell indelning av
elevmaterialet kunna ske.
Mot förslaget om särskilda skolor för
hörselsvaga invändes naturligtvis genast,
att det blir en alltför dyr utgift för
samhället. Men denna utgift skulle dock
kännas mindre betungande, om den
kunde genomföras i samband med
omorganisationen av
dövstumundervisnings-väsendet. För övrigt borde
kostnadsfrågan i detta fall inte bli det helt
avgörande. Det vore en orättvisa mot de
hörselsvaga, om inte deras behov skulle
tillgodoses.
I omorganisationsförslaget rörande
dövstumundervisningen har man
räknat med fyra intagningsskolor.
Ursprungligen föreslogs av en sakkunnig
endast tre sådana skolor. Detta
förslag har även sina anhängare inom
skolöverstyrelsen. De dövstummas
antal visar en minskningstendens. Kan
de dövstumma eleverna inrymmas i tre
intagningsskolor, blir alltså en skola
överflödig. Denna skulle i så fall
kuri-na tas i anspråk som skola för
hörselsvaga elever. Men med god vilja torde
även andra lösningar kunna tänkas.
81O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
