Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 37. 13 sept. 1933 - Karl Larsson: Historieundervisningen i arbetsskolan. Det fria studiearbetet betingat av goda arbetsanvisningar - August Grönberg: Inga förbud utan skäl. Sök befria barnen från onödiga skuldkänslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetsmaterial att behandla. Därför har
förff. använt ordet »berätta om ...» i
fråga om ett stort antal
fyllnadsöv-ningar. Inte minst härigenom har förff.
lyckats skapa en »praktisk
medborgarkunskap», som på samma gång ger vissa
uppslag vid modersmålsundervisningen.
Åtminstone erhåller denna en värdefull
hjälp.
Arbetsövningar i historia är inte
någon nyhet. Tanken därpå är gammal.
Under alla reformperioder har nya
uppslag blivit upptagna till prövning. Så
också nu. Även på undervisningens
område strävar man nu att tillgodose den
individuella begåvningen. Och detta
sker bäst .genom att så stor frihet som
möjligt råder vid studierna. Samma
krav på frihet, som den liberala
oppositionens män framförde på 1820-talet,
erhöll ny auktoritet efter världskriget.
De arbetsövningar, som här behandlats,
har tillkommit under de sista åren. 1919
års undervisningsplan för folkskolan
och skolreformen 1927 har givit upphov
till dessa reformförsök.
SVENSK LÄRARTIDNING
INGA FÖRBUD UTAN SKÄL
Av AUGUST GRÖNBERG
Sök befria barnen från
onödiga skuldkänslor
Alla har väl hört någon »rolighet»
i stil med den om lärarinnan, som
deklamerade en bekant runebergsdikt på
följande .sätt: »Släpp ingen hm-hm över
bron»; eller om den, som förmildrade
en karlfeldtsrad så: »De hm-ades så
blygt, att de skämmades för mån». Det
ligger något bakom, även om
historierna skulle vara gjorda. Envar tar
intryck av sin livsuppgift.
När barnen kommer till skolan, har
hemmet ombesörjt de första ansatserna
till kultursamvetet. Ansatserna är
mycket brokiga och olikartade. Ett barn
. har i sitt hem fått vissa förbud och
påbud, som det har något oklart
medvetande om att det är farligt att inte
efterfölja, ett anijat barn kommer från
ett hem med andra uppfattningar om
vad som är opassande och vad som är
anständigt. »Haken» är i det ena
hemmet tolererat som ett ofarligt svärord,
men i ett annat hem är det alldeles
förbjudet, och detta hems barn får
skuldkänslor över att ha brutit mot ett
förljud, när det använder ordet. I ett hem
är kyrkogång söndagligen den
förnämsta religionsutövningsplikten, i ett
annat besök i missionshuset o. s. v. Mest
omgärdade med förbud torde namnen
på genitalia vara. I en skola skulle man
börja en lektion om hästen; men då
flaggade en flicka med handen mycket
ivrigt och förklarade, att sådana fula
saker fick man inte tala om, det hade
mamma sagt.
Varje barn har sin lilla inre
moral-kodex att bära på; ibland inte heller
så liten. Hur den kommit till, är inte
lätt att reda ut: i hemmet, genom
åhörande av vuxnas samtal utom hemmet,
genom egna reflexioner och slutsatser
av upplevda händelser och erfarenheter.
Ur undermedvetandet dyker ständigt
den ena impulsen efter den andra upp,
och kommer i konflikt med det i
vardande stadda kultursamvetet. Många
ömtåliga barn befinner sig under denna
växlande kamp i ett ständigt tillstånd
av skuldkänsla. För läraren är det inte
lätt att hjälpa dessa; men här är det,
som den individuella uppfostran måste
gripa in, varom det på senare år med
all rätt talats så mycket.
Redan denna lilla analys fastslår ett
axiom: Man bör vara sparsam med
direkta förbud i skolan. Varje förbud bör
vara resultatet av ett resonemang,
varunder sådana skäl framkommer, som för
barnen gör det till något för dem själva
ideellt nödvändigt eller rättare
fördelaktigt. De drifter, varemot det är
riktat, blir på detta sätt inte undertryckta
och därmed till en skadlig belastning
för undermedvetandet, utan de blir på
sätt och vis tillfredsställda, ehuru på
omvägar genom symboler; d. v. s.
drifterna blir på detta vis sublimerade. Den
erfarne vet, att man på detta sätt kan
komma fram till ett minimum av
överträdelser mot i skolan utfärdade förbud.
Det säger sig självt, att sådana förbud,
nar de en gång utfärdats, måste
upprätthållas med fasthet. Det finns i
bygdemålet något, som heter »lortsnäll»,
och det f år inte läraren vara. Kärlekens
och förtroendets anda är inte detsamma
som blöthet, mjäkighet och ynkedom.
Vänlighet och bestämdhet hör
tillsammans; liksom, brutal grymhet och
»stränghet» brukar vara förbundna med
nyckfullhet, oberäknelighet och tvära
kast mellan olika sinnesstämningar och
ståndpunkter. Och några överträdelser
kommer alltid att ske. Även de »bästa»
barnen tvingas någon gång, kanske inte
alltför sällan, genom det
undermedvetnas hemlighetsfulla mekanism till
överträdelser. Därvid är att komma ihåg en
sak: Barn har en mycket sträng och
hänsynslös »rättsuppfattning», . som
obönhörligt kräver, att brott försonas
genom straff. Det är härvidlag det
gäller för läraren att tillämpa den
individuella metoden. Han bör ha reda på
andan och läggningen i varje barns hem
och varje barns inre moralkodex- Som
regel bör gälla, att stryk förråar och
brutaliserar och att man därmed på
underjordisk väg förstärker barnets
hämndbegär; man kommer det att hata
människorna, att bli pessimist; och
senare i livet kommer det att tvivla på
och bekämpa religion och stat Eller
ock kan stryk leda till smygvägar och
hemlighetsmakeri. Det finns även inte
så f å fall, då mycket stryk lett till
skapandet av en »evigt osäker och ostadig
människa, som inte kan leva annat än
under en auktoritets ledning och äger
en slavs själ», I allmänhet är det så,
som redan Plato uttryckte saken, att
»den, som inte träffas av ordet, träffas
ej heller av käppen».
I många fall är det nog med att
undandra det felande barnet lärarens
uppmärksamhet, omvårdnad och kärlek.
Ibland kan det vara bäst med ett
resonemang, som vänder sin logik mot
barnets fel på så sätt, att dess inre liksom
bränns.
Det skall emellertid inte förnekas, att
det finns barn, som själva i sitt inre
bestraffar sina fel så grymt genom
ångest, äckel och ruelse, att det skulle vara
en brutalitet att vidare resonera med
dem om saken eller undandra dem
kärlek och omvårdnad. För dem finns det
inte mer än ett straff kanske, som kan
återställa jämvikten och känslan av
försoning, nämligen en kort kraftig örfil
utan resonemang varken före eller efter.
En örfil kan verka som en befriande
åskskräll: En pojke kom en
eftermiddag hem f rån skolan och berättade
glädjestrålande t »Tänk, en så snäll lärare
vi har!» -* »Hur så?» - »Jo, han gav
mig en örfil.» När fadern kom och
frågade mig, vad saken betydde, kunde jag
skrattande upplysa honom om att jag
befriat pojken från en tryckande
skuldkänsla.
Någonting, som borde vara alldeles
f j är rån från skolan, är det ständiga
kal-tet, gnatet, grinigheten. Man kan
därmed for ett helt liv förbinda avsky med
läsning, intellektuell sysselsättning,
moralisk viljeyttring och med kulturella
uttrycksmedel överhuvud.
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
