Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 38 B. Boknummer. 20 sept. 1933
- Dagligt liv i Norden. Troels-Lunds klassiska verk på svenska
- Daniel Rydsjö: Ett stycke ungdomspsykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand dansk, men hans stora kulturverk
är nordiskt. Både svenskar och norrmän
har del i det. Därför är det en glädje
för oss, att ett svenskt förlag vågat sig
på detta verk. En särskild eloge är
förlaget värt för den eleganta och värdiga
utstyrseln. Skolans folk bör inte
försumma detta tillfälle att skaffa sig en
av våra nordiska kulturskatter.
N. W.
Ett stycke ungdomspsykologi
Den kloka Elsa. Av Anna Lena Elgström.
1931. Bonniers. Pris kr. 7:50.
Elsa och kärleken. Far och dotter. Av
Anna Lenah Elgström. 1932. Bonniers,
Pris kr. 8: 50.
 |
| Anna Lenah Elgström. |
När Anna Lenah Elgström för ett
tjugotal år sedan debuterade med den
starka och originella novellsamlingen
Gäster och främlingar, vann hon genast
en talrik och tacksam läsekrets, som
ytterligare vidgats genom hennes senare
böcker. Inom den yngre
författargenerationen intar hon en bemärkt plats och
måste räknas med bland dess yppersta
krafter. Hennes människoskildringar
går alltid på djupet och har med skäl
liknats vid sådana diktares som
Turgenjevs och Dostojevskis.
De här nedan nämnda böckerna är av
alldeles särskilt intresse för lärare och
uppfostrare. De ger i konkret form
många goda rön i fråga om barn- och
ungdomspsykologi. Den lilla Elsa
träder ut i världen — hon som så många
andra. Hennes villkor är väl varken
bättre eller sämre än så många andras,
och likväl är det något särskilt med
henne. Diktaren ger oss ett urval av
livshändelser, som har sin särskilda färg.
Några penseldrag och bilden står livs
levande klar. Den har mycket att lära
oss. Det kunde ligga nära till hands
att jämföra den lilla Elsas öden med
den danske författaren Andersen-Nexös
hjältinna i Ditte Menneskebarn. Miljön
är ju en annan, men problemet i
huvudsak detsamma: en människas första,
försök att ta sig fram genom livets
farofyllda snårskog. Det besynnerliga är,
att de vuxna så lätt glömmer sin egen
barndomstid och därför så väl behöver
en repetitionskurs. Man förgäter, att
»småsakerna» en gång tedde sig på ett
helt annat sätt, att det gamla och
invanda en gång var nytt och underbart
roligt eller farligt, alltid gåtfullt och
laddat med hemligheter.
Allting gammalt är så nytt
för en stackars liten glytt,
som kom i jåns till världen,
sjunger Harriet Löwenhielm i en liten
tänkvärd dikt. Den nykomne får treva
sig framåt steg för steg och samla
livserfarenheter på gott och ont. »Livet
leves framlänges men förstås
baklänges», säger Kierkegaard. Vi ser dagligen
omkring oss många små Elsor och deras
bröder. Det är av vikt att inte glömma
deras ärende.
Författarinnan bygger givetvis i stor
utsträckning på egna barndomsminnen
utan att därför vilja ge exakt biografi.
»Dichtung und Wahrheit» möter oss i
dessa verk, där den psykologiska
sanningen är huvudsaken.
Den lilla käcka och sympatiska
hjältinnans väg är just inte strödd med
rosor. Den är i allt väsentligt lik den
stråt, som de allra flesta »arma dödliga»
har att vandra:
— — kamp och nöd
och storm i en enda veva,
gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Elsa hör för ingen del till livets
styvbarn. Hon bor inte jämt på skuggsidan,
men likväl faller det för litet solsken
över hennes liv. Det är ett olycksöde,
som hon delar med så många, och
kanske är det just häri vi har att söka
ursprunget till mycket av det brustna,
trasiga och onda i människornas liv. När
den originelle pedagogen Neill säger, att
det inte finns snälla och stygga barn,
endast lyckliga och olyckliga, så har han
väl avsiktligt valt den tillspetsade
formen för att chockera en smula och egga
till både motsägelse och eftertanke, men
det ligger i alla fall en djup sanning i
hans ord. Elsa har mor och styvfar,
båda utifrån sett oklanderliga, men sin
stora hängivenhet, sitt outtömliga behov
av att ta och ge ömhet, måste hon
överflytta på en fiktion, sin egen fader,
vilken hon i fantasien utrustar med alla de
goda och härliga egenskaper, som
verkligheten icke uppvisar hos far och mor.
Dessa hennes känslor stegras under
årens gång, medan hon i övrigt tillväxer
i ålder och visdom. Som en skygg liten
planta söker hon en värmande sol och
sänder ut trevare åt olika håll — men
mötes alltför ofta blott av köld och
likgiltighet eller av öppen eller dold ovilja.
Nu är det ju så väl ställt, att vissa
naturer kan växa och trivas i sådant
klimat, men Elsa och många med henne
hör inte till denna härdiga kategori
förrän efter lång och smärtsam
anpassning. Kärleken kommer snart att
framstå för henne som den stora irrationella
faktorn i tillvaron. Det är ingen
svårighet att komma till rätta med dess
ideella sida, men den primitiv| jordiska
blir något som skrämmer och stöter bort
på samma gång som den lockar och
tjusar. Det är den gamla, evigt nya sagan,
varje uppväxande generations stora
crux. Härtill kom också det religiösa
problemet i tillspetsad form genom
konfirmationsläsningen. »Hon kämpade
ärligt — det exemplar av Thomas a
Kempis, vilket nött av läsning och
skrynkligt av tårar låg under hennes
huvudkudde, berättade därom med många
understrykningar och utrop — Herre
hjälp! — barnsligt innerliga
hieroglyfer, vars ursprungliga mening hon
senare i livet förgäves sökte erinra sig.»
Brytningsårens vårstormar ställer
ofta till svår skadegörelse i unga sinnen
lika väl som elakartade konflikter i
skola och hem. Intet skede i de växandes
liv är väl ömtåligare än detta, intet
kräver mera tålamod, kunnighet, takt och
förståelse från uppfostrarens sida.
Därför blir en skildring sådan som den
föreliggande så värdefull. Den ger
ungflickans problem i dess omedelbara
friskhet, i livets egen konkreta form.
Framför allt hennes längtan efter
verkligt förtroende och tillgivenhet. Elsas
räddning blir hennes far, eller rättare
den idealbild av fadern, som hon själv
skapar och som hon med intensiv
kraftansträngning håller kvar, trots allt, som
både vill och kan vederlägga hennes
stora tro. När fadern blir mer än en
fantasibild, så skulle väl denna verklighet
kunnat krossa alla hennes illusioner.
Men hon klänger sig krampaktigt fast
vid sin egen skapelse och ger denna
företräde gentemot fakta. Härigenom
räddar hon sig själv och räddar också
fadern. »Tösen hans har gett honom något
att leva för», kan det med sanning
sägas, »för hon håller av honom.» Och
om det som hon skattade högst inte var
till finnandes — än sen? »Vad vet vi
säkert?» spörjer förf. »Skapas vi inte
alla av den tro kärleken ger?»
Hur Elsas öden kommer att gestalta
sig i framtiden är naturligtvis något
ovisst. Men hon har funnit en metod,
som visserligen inte är utan sina faror
men dock ett ovärderligt instrument i
kampen för tillvaron. Om faran har
Ibsen sagt många allvarsord framför allt
i Peer Gynt, där han tecknar ett
livsöde, som rinner ut i sanden just därför
att verklighet och fakta inte
respekteras. »Vi vidste icke bedre råd, end at
glemme», säger Peer Gynts mor,
for det falder mig så svsert ät stå rigtig imod.
Det er så fælt at se skæbnen under öjne;
og så vil en jo gerne ryste sorgerne af sig.
og pröve som bedst at skyde tankerne fra sig.
Metoden är alltså icke riskfri. Livet
är en seglats i ett stormigt sund mellan
verklighetens Scylla och fantasiens
Charybdis ...
Daniel Rydsjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0886.html
