Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 / 893 (1891-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 39. 27 sept. 1933 - Elsa Underdahl: På skjutskärran. En vikaries upplevelser. Visst lär man sig mycket under vandringsåren men...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nr 39 1933 27 Sept. Årg. 52

SVENSK

LÄRARTIDNING

ORGAN FÖR SVERIGES ALLMÄNNA FOLKSKOLLÄRARFÖRENING




PÅ SKJUTSKÄRRAN

En vikaries upplevelser

Visst lär man sig mycket
under vandringsåren men ...

Av ELSA UNDERDAHL

Inte så sällan hör man det klagomålet från en ordinarie
lärare, som efter en tjänstledighet återtar sitt arbete, att
»vikarien har förstört klassen». Barnen har inte hunnit så
långt i kurserna, som de skulle; skrivböckerna är kluddiga
och handstilen försämrad. Och disciplinen - den lydiga och
Stillsamma klassen har blivit en laglös hord!

I hur hög grad är dessa klagomål berättigade? Något
ligger där i dem - jag minns, att jag ibland under mina
första lärarår lämnade ifrån mig en klass med en lättnadens
suck. Nu fick den ordinarie återställa ordningen och reda
upp, vad jag hade ställt till. Där Attilas häst har trampat etc.

Ibland kan nog den ordinarie lärarens missnöje bero på
att vikarien tillämpat nya modernare metoder, som står i
motsättning mot hans egna. Barnen har blivit förbryllade
av den nya kamratliga tonen, som förefaller dem som en
kränkning av’ skolrummets allvarliga helgd, och
förändringen i undervisningen har de uppfattat som eii kritik av
den ordinarie läraren. Inte underligt, att det blir konflikter
på ett arbetsområde, där så’ många och vitt skilda
åskådningar och metoder gör sig gällande!

Efter flera års frånvaro från skolarbetet har jag nu en
tid kuskat på vikarie-skjutskärran runt land och stad, sett
och erfarit en del och i ensamma kvällar haft god tid att

fundera över vikariernas arbetsvillkor. Vad är det som gör
vår uppgift så svår, och kan något göras för att stödja oss
vid de första stapplande stegen på lärarbanant

Till försvar för oss vikarier vill jag då först anföra, att
vi ställs inför så skiftande uppgifter, så olikartade
förhållanden, att vi ’behövde ha en smidigare anpassningsförmåga,
än man gärna kan förutsätta och begära av en nybörjare i
yrket. En tid tjänstgör vi i en B 2-skola på en skärgårdsö,
därnäst i en välutrustad stadsskola, så i en gammalkyrklig
.bondbygd, och därifrån kommer vi kanske till ett
kommunistiskt arbetarsamhälle. I vår erfarenhet ingår snart alla
åldersstadier, alla slags skolhus och lärarbostäder, en
mångfald av läroböcker och kursplaner samt ett rikt skiftande
barnmaterial. Yi ska vara som kameleonten, som skiftar
färg efter marken han rör sig på. Men vi känner oss nog
ibland som den kameleonten, som blev placerad på en skotsk
pläd - och sprack.

Låt mig som exempel få ge några situationsbilder ur
verkligheten.

En av mina seminariekamrater kom strax efter sin
examen in i ’Stockholms folkskolor och fick sitt första vikariat
i en stor pojkklass i södra förstäderna. Pojkarna visste inte,
att deras magister var sjuk, och stirrade mållösa, när Anna
- till synes en sjuttonårig backfisch - steg in en morgon.
Till sist kom en djup röst nedifrån klassen: »Det är ju ingen
kärring en gång, det är ju en jänta!» Alla störtade så fram
på en gång för att hjälpa henne av med kappan och rev och
slet i ’den, tills samma röst fortsatte: »Ah, det är synd om
jäntan, låt ’na varat» Det var hennes start i lärargärningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>