- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
894

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 39. 27 sept. 1933 - Elsa Underdahl: På skjutskärran. En vikaries upplevelser. Visst lär man sig mycket under vandringsåren men...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En strålande majmorgon kom jag till
en skola, där katedern var tom, så när
som på dagboken och ett pennskaft.
Ingen materiell fanns, och
räkneböeker-na var inte rättade på hela terminen.
Lärarens egen dotter i tredje klass hade,
förrän fadern äntligen hjälpt henne,
räknat 4-5 sidor med
multiplikationstal i samma ordning, som man adderar,
så här:

32

X 24

64
x 12

58

46
x 22

92

Fästan läraren bodde i skolhuset, satte
han inte sin fot i skolsalen, och på mina
frågor om arbetet fick jag alltid till
svar, att det kunde jag ordna, hur jag
ville. Barnen var så dumma och B 2 en
så hopplös skolform, menade han, att
man inte kunde vänta sig några
resultat av undervisningen. Ingen gymnastik
förekom, och gymnastikinspektörens
besök en dag fick ett ytterst obehagligt
förlopp. Barnen var utleda på skolan
och hade alldeles lagt bort den vackra
vanan att läsa läxor, då de sällan
förhördes. Sjätte klass gissade blint, att
första ordet i satsen var subjekt och det
andra predikat; men fanns där ett
långt och ovanligt ord i satsen, då var
det subjekt. När de skulle addera l/2
och %, förklarade de, att »vi lägger
ihop ettorna». Rättskrivningen liknade
mest ett avsiktligt felstavat pigbrev i en
humoresk. Och åt denna osäkra och
okunniga klass skulle jag skriva
avgångsbetyg - det var en pina att göra
det, en konflikt mellan ärlighet och
medlidande.

Att upprätta en sådan skola ur dess
djupa förfall är en uppgift, som givetvis
måste överstiga en nybörjares förmåga
och krafter. Därtill skulle krävas en
mycket erfaren och rutinerad lärarkraft.

Nästa vikariat förde mig till ett
större stationssamhälle. Från det ögonblick
jag trädde in i de vackra, ljusa
skollokalerna, slog det mot mig en fläkt av
trevnad och arbetsglädje, som jag sedan
kände allt starkare dag för dag.
Överallt märktes spåren av en ordnande och
ledande hand, och det var pli på barnen
och f art i arbetet. Alla räckte ut
hjälpande händer mot nykomlingen, gav
vänliga råd och anvisningar, och vid
lärarnas gemensamma frukostbord rådde
en glad och otvungen stämning. Det var
som om ett solskensleende vilat över
hela skolan och dess arbete.

Tänk om varje ung lärare finge
börja sin verksamhet i en skola, där han
från första stund blev omhändertagen,
hänvisad till en hjälpsam och erfaren
kamrat och mottagen som en välkommen
medlem av kåren! Och det måste vi
säga, att en nykomling i de allra flesta
fall kan räkna med intresserade och
vänliga kolleger och kommer in i ett
ordnat, välskött arbete, som inte bör
överstiga hans förmåga. Så gammal är väl
ingen lärare, att han inte minns, hur
enkel han själv kände sig, då han första
gången steg fram i en kateder, och
därför kan han nu hjälpa de unga med råd

894

och ledning. Om sedan de unga vill
lyssna, det blir en annan historia.

En av vikariernas största svårigheter
brukar vara disciplinen.

Den första timmen i en ny klass
försiggår vanligen i en andlös och nyfiken
stillhet. »Är han sträng?» är barnens
ängsliga fråga inför den nye läraren.
Men. visar han sig godartad, då kommer
redan under andra eller tredje timmen
de första blyga försöken att utröna, hur
långt man kan våga sig med honom.
Och här gäller det att uppmärksamma
den allra första ansatsen till oordning
och viskningar - man kan gärna ta det
lätt och vänligt i början, men barnen
måste känna att ingenting undgår
läraren. Var och en har sitt sätt att bemöta
barn, men de disciplinfordringar vi från
början satt upp, måste vi hålla fast vid.
Vi får också komma ihåg, att
8-12-åringar står ännu på en
utvecklingsnivå, som Bibeln kallar »under lagen».
Särskilt en del stora pojkar lyder bara
av strykrädsla. Den frivilliga lydnaden,
som springer fram av ambition, av
intresse för arbetet eller av känsla för
läraren, den är en mycket osäker tillgång
på folkskolestadiet. Men en hel del kan
vinnas med att vända klassopinionen
mot bråkmakarna, som »förstör det
roliga» för sina kamrater.

Vikariens disciplin måste vara fullt
ut så noggrann som den ordinaries. Han
står nämligen i den brydsamma
ställningen att behöva fråga barnen om
deras arbetsordning, och det gör dem lätt
överlägsna gent emot honom. Till en
nykommen vikarie stegade en gång fram
en 7-årig liten docka, en högviktig
ordningsman, och talade: »Om det är
någonting, som fröken inte vet, så kan jag
tala om det för fröken.» Samma
viktighet kan i de högre klasserna få en
mycket obehaglig bismak av kritik mot en
bortkommen och hjälplös lärare. Se t.
ex. med vilken hjärtlös elakhet
läroverksungdomen kan behandla sina
»provisar», så snart de upptäckt någon
svaghet eller osäkerhet hos dem.

En ömtålig fråga är också vikariens
förhållande till den tjänstledige
läraren. Det gäller att knyta vid hans
undervisning utan avbrott och försöka
glida in i hans arbetssätt så omärkligt
som möjligt. Ett kortare vikariat får vi
aldrig ta som ett tillfälle att briljera
med våra egna kunskaper och metoder
eller att lägga om en gammalmodig
undervisning. Först i ett vakansvikariat
eller en längre tjänstgöring får vi fria
händer att sätta in något nytt och ge
oss själva i undervisningen. Men det är
sannerligen ett hårt krav för en ung
och ivrig lärare att på detta sätt utplåna
sig själv och gå in i en annans gärning,
där han kanske tycker sig finna många
fel och skröpligheter. Han har inte ens
rätt att uttala någon kritik av den
ordinarie läraren, varken i klassrummet
eller till kolleger eller till folk i
trakten. Berömma kan han saklöst, även om
han inte menar det så helt. Goda ord
sprids nämligen inte på ryktets vingar,
’ det är alltför ointressant stoff till
skvaller. En antydning eller ett tonfall

av kritik däremot, det flyger som en
löpeld kring grannskapet och når med
osviklig säkerhet den tjänstlediges öron.
Troligen inte i förskönad form.

En tids vistelse på landsbygden och i
mindre samhällen lär en att räkna med
skvallret och de onda uttydningarna som
en verklig och farlig makt. Vi lyssnar
inte på skvaller, är det lätt att svara.
Nej då, men skvallret lyssnar på oss.
När vi ju aldrig ser elevernas föräldrar
i skolan, gör vi lätt det misstaget att
tro, att de inte intresserar sig för oss.
Var säker på att den nya läraren eller
lärarinnan kommenteras ivrigt och
ingående, och snart har hela trakten gjort
upp sin bestämda mening om denne.
Särskilt våra privatförhållanden är
otroligt intressanta: hemort, civilstånd,
familjeförbindelser, eventuell släktskap
med någon i trakten,
förmögenhetsvillkor etc. Skulle den nye läraren ha bil
eller motorcykel, stiger strax hans
aktier. Här gäller det att vakta vår tunga
för oförsiktiga uttalanden, som av
skvallret kan förvrängas till vår skada.
Det är klokast att aldrig uttala en
mening i politik eller dagens stridsfrågor,
aldrig kritisera någon eller något i
trakten och att inte ta ställning till oenighet
inom lärarkåren.

Men samma häpnadsväckande intresse
för nästans affärer måste vi i stället
försöka att långsamt och försiktigt
utnyttja till vår fördel. Det bör småningom
bli klart för traktens folk, att den nye
läraren är en bra människa och en
duglig barnafostrare, en sak som de från
början inte alls frågade efter. Tålamod,
vänlighet och rättvisa mot barnen*
punktlighet, bestämda .fordringar på
disciplin, god anpassning efter bygdens
förhållanden, varmt och äkta intresse
för de människor vi möter, enkla och
sunda levnadsvanor, frihet från
snobberi och överlägsenhet - det är sådana
egenskaper (eller deras motsatser), som
gradvis tränger genom i
folkmedvetandet, inrapporteras till högre ort och till
sist sätter sina spår - i
tjänstgöringsbetyget.

Förlåt en näsvis fråga, men hur
motiveras egentligen våra
tjänstgöringsbetyg, efter vilka grunder värdesättes vårt
arbete? Det är inte varje ordförande,
som skaffar sig ett personligt omdöme
om oss. En lärare hade tjänstgjort 4
år i en bygd, utan att någon åhört
hans undervisning, varefter han i
undervisningsskicklighet fick samma AB
som han haft i seminariebetyget. Han
klagade, ordföranden kom och hörde på
honom och höjde sedan hans betyg.
Vanlig praxis är nog att bara skriva av
tidigare givna betyg, och därför får
vi lägga oss ordentligt i selen för det
första tjänstgöringsbetyget genom att,
som sagt, tilltvinga oss respekt för våra
rent mänskliga egenskaper. Detta vare
sagt till tröst för den nybörjare, som
vet med sig, att hans första lärospån i
katedern knappast kunde motivera ett
toppbetyg i undervisningsskicklighet.

Då vi kallas till plötsligt påkomna
sjukvikariat, kommer vi ofta att finna
katederlådorna låsta och har ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0906.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free