Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 39. 27 sept. 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att efter endast en tidrymd av fem år vara
färdig med former och metoder har
naturligtvis icke varit möjligt för skolradion. Ännu
får den experimentera sig fram. Men så
mycket kan nog redan nu sägas, att dess idé, dess
grundtanke har slagit igenom. Och det lider
intet tvivel att den snart ska befinnas vara
ett normalt och omistligt inslag i skolans
arbete. Någon har erinrat om att den givit
ett lyckligt uttryck åt enhetsskolans idé. Och
onekligen ligger det något i denna
observation. Samtidigt och oberoende av klass- och
åldersstadier får svensk skolungdom ta del
av programmet. Det är som om hela riket
blivit ett enda klassrum, som om alla skolor
flyttades in under samma tak och deltoge i
samma lektioner. Och är det månne förmätet
att hoppas att denna enhetsidé skall vinna i
styrka i den mån skolradion gör nya
landvinningar?
Ingen värld är i samma grad som skolan de
löftesrika möjligheternas. Där formas
fosterlandets öde såsom knappast annorstädes. Där
lägges ett väsentligt stycke av den grund,
varpå nationen skall stå. För min inre syn
ser jag denna skolungdom, som en dag skall
ta vid, där vi inte orkar längre. Dess fostran
avgör i utomordentlig grad vårt folks
framtid. Ska den stå i goda eller onda makters
tjänst? Ska den bära vår nation uppåt eller
dra den nedåt? Ska i det nya släktets
livsgärning Sveriges namn göras aktat eller föraktat
i världen? Låtom oss hoppas och tro. Men
framför allt: låtom oss arbeta. Ty ju
grundligare och allmännare förståndets och hjärtats
bildning blir i vårt land, desto ljusare ter eig
utsikterna för framtiden. Att dugliggöra det
uppväxande släktet, rusta det för livets
strider och värv, tillvarataga, framlocka och
utveckla dess goda gåva och anlag — vilken
uppgift kunde väl vara större och ädlare?
Kunskap är makt.
Det är därför av vikt att intet underlåtes
för att göra bildningsarbetet effektivt. Och
till de yppersta bland medel att ur detta
arbete utvinna det mesta och bästa möjliga
räknar jag undervisningens fyllande med
verklig ande. Ty endast anden gör levande. Vad
jag redan erfarit beträffande skolradion har
övertygat mig om att den i detta avseende
har värdefulla bidrag att lämna. Jag hälsar
eder, lärare och lärjungar, och önskar eder
lycka till i edert arbete.
Skolundervisningens kostnader och
resultat har varit föremål för ett kåseri i
Norrbottens-Kuriren. S. A. F:s
pressombudsman, hr Osvald Rydén, har
givit kåsören svar på tal:
»Para Dox» talar om skolundervisningens
ginungagap och om skolhusen som lyxpalate.
Givetvis måste en så omfattande apparat som
vårt lands folkskolväsen draga betydande
kostnader och då även till skolbyggnader.
Men att beteckna dessa som lyxpalats är
endast ett korttänkt användande av ofta
utmyntat slagord, när man vill komma folkskolan
till livs. Nog är det så, att man nu mer än
tidigare vid skolhusbyggene uppförande tar
sikte på vissa allmänna hygieniska krav m.
m., men det är väl knappast att anse som
lyx. För det ojämförligt största antalet
skolhus i vårt land, som är avsedda endast för
ett mindre antal skolklasser, är beteckningen
»palats» knappast motiverad. Det skulle väl
närmast avse de skolhuskomplex, som
uppföres i större samhällen, och som är avsedda
för ett stort antal klasser. Ur skolans och
undervisningens synpunkt är en dylik
anhopning av barn icke på något sätt önskvärd.
Att de dock uppföres, beror uteslutande på
sparsamhetsskäl från de kommunala
myndigheternas sida, då det självklart ställer sig
billigare att bygga ett stort skolhus med
många klassrum, än att uppdela dessa på
flera mindre byggnader. Rätta benämningen
på de förra är icke skolpalats utan
skolkasärner. Men det gör sig tydligen icke så bra för
de syften man vill uppnå.
»Para Dox» påstår, att lärarkåren ökas
beständigt. Uttalandet motsäges av det enkla
och kända förhållandet, att antalet
utexaminerade lärare under de senaste åren starkt
beskurits med hänsyn till den sjunkande
nativiteten. Det är onekligen ett paradoxalt
påstående, att lärarkåren ökas, samtidigt som
utexaminationen av lärare minskas.
»Para Dox» säger vidare, att lärarkåren
aldrig förtröttas att göra framställningar om
höjda löner. De för folkskolans lärare nu
gällande lönebestämmelserna fastställdes av
riksdagen år 1918, och sedan har kåren
tillerkänts en provisorisk avlöningsförbättring,
som dock beslutas för ett år i sänder. Två av
k. m:t tillsatta lönekommittéer, den senaste
år 1928, har fastslagit, att folkskolans lärare i
lönehänseende är avsevärt sämre ställda än
andra motsvarande befattningshavare i
allmän tjänst. Från statsmakternas sida har
också vid upprepade tillfällen gjorts
utfästelser om en lönereglering även för lärare vid
folkskolorna. Men därvid har det stannat, och
lärarna kan lika litet som andra
medborgargrupper leva på vackra löften. Att
framställningar därför gjorts om rättvisa i
lönehänseende för de tillbakasatta lärargrupperna,
borde väl knappast framkalla förvåning eller
förtrytelse. Om det kan lugna skribenten, så
må det upplysas, att lärarkåren under senare
år avstått från att göra framställningar i
lönefrågan med hänsyn till tidsförhållandena.
»Para Dox» förmenar, att kostnaderna för
undervisningen icke motsvarar resultaten.
Självklart kan skolan icke som exempelvis ett
industriellt verk tillföra samhället några
direkta inkomster och är ur den synpunkten
ett improduktivt företag. Men det finns även
andra värden än de, som kan mätas i
kronor och öre. Särskilt i tider som dessa är
man mer än vanligt benägen på sina håll att
undervärdera skolans arbete, och man rör eig
ju också på ett område, där värdet är
omöjligt att exakt mäta. Men folkskolan söker att
ge det ojämförligt största antalet
medlemmar den allmänt medborgerliga bildning, som
väl anses önskvärd och nödvändig i ett
demokratiskt land. Detta är väl också att anse som
värden och betydelsefulla sådana.
»Para Dox» är förvånad över svenska
folkets sätt att uttrycka sig i skrift. Ja, herr
redaktör, det finns också enskilda individer
av detta svenska folk, vilkas sätt att uttrycka
sig i skrift är ägnat att förvåna.
Kulturskymning. I Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning har professor
Torgny Segerstedt under denna
rubrik skrivit en i form glänsande och
till sitt innehåll tankeväckande artikel,
som vi tillåter oss återge:
Det tog lång tid att bygga upp det ryktbara
templet i Efesus. Det var gjort i en
handvändning att sätta eld på det och lägga det
i aska.
Det har behövts årtusenden att bygga upp
de västerländska kulturstaterna. När den
antika världen vräktes omkull av
folkvandringens stormilar, sökte dess ande
sig tillflykt i böckernas och konstens
förtrollade slott. Där sov den sin
Törnrosasömn, till dess renässansen väckte den ur dess
sekellånga slummer. Västerlandets unga folk
fick stifta bekantskap med den
återupptäckta. Långsamt växte de upp till
jämbördighet. Småningom nådde de till att lätta
det för alla tider förebildliga i grekernas
mänsklighet, i romerskt rättsväsen och
romersk statsförvaltning.
Svenska folket har genomgått samma skola
som övriga västeuropeiska kulturnationer.
Den fostrargärning som kyrkan utfört kan
icke övervärderas. Under kyrkans hägn växte
vårt bildningsväsen upp. Universiteten och
gymnasierna grundades och beskyddades av
myndiga prelater. Det lutherska prästerskapet
lät sig angeläget vara att lära folkets barn
att läsa. De skulle själva kunna inhämta sin
salighets kunskap ur böckernas bok.
Folkskolan växte upp under prästerskapets
omvårdnad. Den liksom hela vårt bildningsväsen
nådde småningom självständighetens
myndighetsålder.
När man låter tankarna vallfärda genom de
gångna tidsåldrarna, ser man för sig deesa
tusen och åter tusen glömda och namnlösa
arbetare, vilka ägnat sina krafter åt att
bibringa det styvsinta och sturska folket
bokligt vett och tankens fostran. Tungt som
födda av den karga lerblandade jorden och
aldrig lösgjorda ur dess med svett och möda
röjda åkrar drager svenska folkets släkten
förbi, en grå åtskillnadslös massa för våra
skumma ögon, var och en i levande livet
kanske hårt och kantigt säregen. Om de synes
böjda, så är det av arbetets börda.
Det hårda stoffet har genomarbetats. En
andlig odling, som i det väsentliga icke står
tillbaka för någon, har ansats fram. Vi är
en icke ovärdig medlem av den västerländska
kulturkretsen. Medlemskapet förnimmes i
trots av vårt jämförelsevis avskilda läge. De
snabba samfärdsmedlen gör, att lägets
avsideshet icke längre betyder detsamma som
förr. Svallvågorna från händelserna ute i
världen når oss nu snabbare och starkare än
förr.
Vi är som den övriga västeuropeiska
kulturkretsen ställda inför uppgifter, som om vi
icke orkar bemästra dem, kommer att
ödelägga vårt samhällsliv och vår andliga odling.
Man kan icke blunda för det allvarliga i den
prövning vi nu genomgår. Den kris vi
genomlever går på livet lös. Det är själva
hjärtpunkten i den västeuropeiska livsåskådning, varav
vår kultur och i sista hand också vår
civilisation är en utstrålning, som hotas. Både
kristendomen och hellenismen, de tvenne
huvudströmmar som flutit samman i vår
andliga livsfåra, utgår ifrån axiomet om den
enskilda människans betydelse. Människovärdet
är den tanke, som behärskar västerlandets
hela livsåskådning.
Den som jämför, hur denna tanke arbetade
sig fram till allt större helgd ända till
världskrigets utbrott, och hur den sedan dess allt
mera mistat sitt grepp över sinnena, måste
fråga sig, vad denna förändring innerst
betyder. Människoliv aktas i denna stund ringa i
mycket stora delar av Europa. Och den rätt,
varmed det mänskliga kringgärdats, hålles för
något vars respekterande eller kränkande är
en ren lämplighetsfråga. Rätten sitter i
spjutstångs ända, i revolverns
ammunitionsmagasin, om man vill överflytta den ålderdomliga
bilden till våra dagars förhållanden. Våldet
trampar rätten under fötterna, och detta dess
våldförande godkännes. Det röjer
förvildningen i sinnena. När folkens styresmän bedömas
uteslutande efter vad de presterar i fråga om
kraftutveckling och när det förkunnas, att det
som blivit till, äger berättigande i och med
sin blotta tillvaro, oberoende av alla
moraliska, kulturella och andliga krafter, då
börjar själva kulturgrunden att svikta.
Skulle det visa sig, att vår västerländska
odling på detta sätt anfrätts inifrån, med
andra ord, att den förvildning, som nu
högljutt giver sig tillkänna, är något varaktigare
än en snabbt övergående förmörkelse, då står
västerlandets folk inför sitt ragnarök. Då har
de materiella svårigheter, med vilka vi
samtidigt brottas, kommit i en ödesdiger
belysning. Vårt moraliska förfall förebådar
samhällslivets upplösning. När förnyelsens källa
är tilltäppt, murknar det bestående.
Nu har den europeiska kulturen genomlevt
många kriser. De har synts de släkten som
var dess offer lika djupgående som den
nuvarande förefaller oss. Men näppeligen har
någon tidsålder bevittnat något motstycke till
först den ryska, sedan den tyska
omvälvningen. Slutet skönjes ännu icke på någondera.
Europas kulturvärld har krympt samman.
Man kan icke komma undan frågan: är detta
början till slutet eller är det den kris, som
bryter krigspsykosens feber? Det är
självfallet, att vi alla klänger oss fast vid det andra
alternativet.
Det är också frestande att slå sig till ro
med att vänta och se. Det har sin risk att
förbliva åskådare, när mordbrandsfacklan
slungas mot helgedomen. Det åtgår så lång
tid att bygga upp en kultur, det går så fort
att lägga den i aska. Och kulturens ljusastake
har under tidernas lopp flyttats från det ena
rummet till det andra. Det fordras en
samverkan mellan alla goda krafter, om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
