Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 40. 4 okt. 1933 - Karl Larsson: Folkskolans läsebok revideras. En granskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
lagan, har fyllt en stor uppgift i den
svenska folkskolans ^utveckling. Denna
ställning förpliktar.
Den omarbetning av fjärde delen,
som nu företagits, har framför allt
inriktats på att tillgodose den nyare
litteraturen. En del dikter från
1800-ta-lets förra halft har försvunnit. Ett par
dikter ur Fritjofs saga har tillagts,
men i övrigt framträder den äldre
litteraturen och biografierna så gott som
oförändrade. En reducering av en del
litteraturutdrag och även av en del
biografier hade varit på sin plats. Särskilt
gäller detta om Tegnér och Geijer. Det
stöter på stora svårigheter att göra
Tegnérs Svea njutbar på lågstadiet. Detta
blott som ett exempel.
Analyserna av Strindbergs, Frödings
och Karlfeldts författarskap tar man
med intresse del av. De har författats av
undervisningsrådet Nils Hänninger, och
de sticker bjärt av mot övriga
personskildringar i läseboken. De ger en klar
.och orienterande bild av de författare
som skildras och isöker att fästa de små
läsarnas uppmärksamhet på det
centrala i dessa författares diktning.
Analyserna är kortfattade, och detta är ur
undervisningssynpunkt en stor förtjänst.
Man kunde ha haft skäl att vänta,
att såväl Strindberg som Karlfeldt
hade blivit bättre representerade i denna
läsebok. Och varför inte Ola Hanssons
lyrik?
Utgör Hänningers skickligt
utformade diktaranalyser den reviderade
läsebokens ena ljuspunkt, så bildar
urvalet från .våra nyare svenska
författare den andra. Att här möter stora
svårigheter torde väl inte behöva sägas.
De tre senaste årtiondenas litteratur
har tillkommit under intryck av den
pågående omvälvningen i ekonomiskt,
politiskt och socialt hänseende. Detta
har satt sin prägel på litteraturen.
Men den har därmed också fått större
förutsättningar att kunna tala till
ungdomen. Denna del av läseboken kommer
i stor utsträckning till användning i
fortsättningsskolan ooh därmed
jämförbara skolor. Urvalet har avpassats
härför. Endast tvenne mera betydande
prosabidrag, Albert Engström och Hjalmar
Bergman, har man ansett lämpliga att
ta med. Undertecknad skulle gärna ha
sett, att den nyare svenska
prosalitteraturen hade blivit fylligare tillgodosedd.
Den äldre litteraturen och biografierna
skulle ha beskurits kraftigare. Då hade
de senaste årtiondenas litteratur bättre
kommit till sin rätt. Huru skulle det
vara med ett utdrag ur Siwertz
Mälarpirater eller någon novell av samma
förf.?
Det poetiska urvalet omfattar
författare som Bo Bergman, Erik Lindorm,
»Sten Selander m. fi., representerande
skilda riktningar. Med denna
omarbetning har Folkskolans läsebok erhållit
en revidering ur innehållssynpunkt,
som säkerligen kommer att hälsas med
tillfredsställelse av lärare och elever i
skolorna.
Om man så övergår till den nya
första avdelningen av del III, så finner
man att ett tjugotal uppsatser har helt
nyskrivits och en del äldre bidrag har
uteslutits ur läseboken. De nyskrivna
bidragen är så gott som uteslutande
författade av Carl Grimberg. I motsats
till tidigare uppsatser men i full
överensstämmelse med de principer, som
framträtt vid redigeringen av den
litterära delen, har dessa nya bidrag rätt
mycket koncentrerats. Ur språklig
synpunkt kan detta ha sina nackdelar. Men
i övrigt torde man väl kunna säga, att
det är en förtjänst. Då dessa läseboks^
stycken får utgöra underlag för
talövningar, visar det sig, att det icke
lämpar sig med sådana stycken, som genom
sin längd verkar avskräckande. Även
vid uppsatsskrivningen torde samma
synpunkter vara bestämmande.
En hel del av de nyskrivna bidragen
behandlar givetvis forntiden. Här
möter vi en kortfattad redogörelse för det
försök att leva stenåldersliv, som 1919
utfördes på Bockelstad i Södermanland.
Carl Grimberg lämnar i en artikel
»Hällristningarnas gåta» en
sammanfattning av vad man nu anser om
denna svårtolkade bildskrift. I ett par
andra uppsatser behandlar samma förf.
»Forntida befästningar» och
»Praktgravar från vår järnålder». En del
läseboksstycken har överförts från en
tidigare upplaga av Grimbergs lärobok
i historia till denna del av Folkskolans
läsebok. Detta gäller t. ex. om »Sägnen
om slaget vid Svolder» och
»Brödra-strider mellan Magnus Ladulås söner».
Med lika stor rätt borde en liknande
överföring ha skett med t. ex. Snorres
skildring av Torgny lagman på tinget
och Peder S varts av Gustav Vasas öden
i Dalarna, De passar bättre i en
historisk läsebok än i en lärobok.
Bland mera förtjänta bidrag må
den av Grimberg nyskrivna lilla
uppsatsen »Valdemar Atterdag erövrar
Gotland och brandskattar Visby»
framhållas. Likaså torde de
läseboksstycken, som har rent
kulturhistoriskt innehåll, beteckna ett steg
i rätt riktning. Därigenom förs
barnen in i gångna tiders liv och
får en konkret kännedom och
inlevelse i den historiska miljön.
Detta torde man säkerligen
kunna nå genom stycken sådana som
»En färd genom Sverige på
Engelbrekts tid», »Ur medeltidens
skråväsen», »En hemindustri med
anor från Karl IX :s tid», »Louis
de Geer och vallonsmidet i
Sverige» m. fi. De talar genom sin
konkretion betydligt bättre till
barnen än de »ord och talesätt»,
som av en överdriven patriotism
och flitiga anekdotsamlare lagts i
de handlande historiska
personernas mun. Den kritiska
historiska forskningen har farit
hårdhänt fram med dessa s. k. »tal»,
som en gången tid satte så stort
värde på. Bättre är, att de
historiska personerna talar för sig
själva genom sina handlingar.
Den historiska miljön framträder
eller kan av läraren i hans munt-
liga framställning och i läseboken åter
göras konkret. Då besannar det sig, att
»verkligheten är underbarare än
dikten».
I allmänhet kan man säga, att den
nu reviderade avdelningen av
Folkskolans läsebok har eftersträvat
objektivitet och konkretion långt mera än vad
tidigare varit fallet. Detta gäller icke
minst de personskildringar, som nu
tillkommit, Louis de Geer, Johannes
Rudbeckius, Axel Oxenstierna, drottning
Kristina och Lennart Torstensson, av
dessa har den senare ersatt den i
föregående upplaga ingående skildringen
av Banér - »den störste av våra
okrönta krigshjältar». Med det tryckta
källmaterial och den historiska detaljf
önskning, som nu föreligger, hade man
väntat en mera djupgående behandling av
Axel Oxenstierna. Han borde ha
förtjänat en lika ingående analys, som nu
kommer slaget vid Breitenfeld till del.
Personskildringen vid
historieundervisningen bereder stora svårigheter på
lågstadiet. Även om denna revidering
av Folkskolans läsebok i detta avseende
tagit ett steg i rätt riktning, så blir det
allt framgent den enskilde lärarens
undervisning, som får lägga den egentliga
grunden. Läroboken får inskärpa det
genomgångna, men den kan och får inte
bliva en samling biografier; andra
synpunkter måste också beaktas. Vid en
åskådlig historieundervisning utgör en
historisk läsebok ett förträffligt
hjälpmedel för att uppnå omväxling och
konkretion. Personskildringen - dock
icke orationer - ’betyder härvidlag
oerhört mycket icke minst för skolans
fostrande uppgift. - Och för
1700-och 1800-talen, som närmast berörs av
den fortsatta revideringen, bör
personskildringen inta en ännu mera central
plats och fullt komma till sin rätt. Det
går icke att stanna med Fredrika
Bremer och John Ericsson.
En av de nya illustrationerna:
Det svenska lejonets väg genom die
Pfaffen-gasse (»Svartrockarnas gata») - så kallades
raden av katolska andliga platser utmed Main
och Rehn. Samtida skämtbild, som visar, hur
jesuiterna förfärade sticka sig undan för
Gustav Adolf.
925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
