Print (PDF) - On this page / på denna sida - nr 41. 11 okt. 1933 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från universitetet för att därigenom göra det
möjligt att förverkliga kravet på ett rent
finskt universitet skulle ha kunnat utgöra
basen för en lidelsefri och saklig diskussion. Att
man icke inom det parti, som framom andra
gör anspråk på att företräda de intellektuella
kretsarna på finskt håll, förmår frigöra sig
från den nationalistiska lidelsen verkar
därför nära nog förkrossande, ty i den mån man
på svenskt håll över huvud taget kunnat
förmå sig att omfatta förslaget har det skett i
en utpräglad offerstämning.
Svaret irån finskt håll, framfört i en
hånfullt förolämpande form och utmynnande i en
klart dokumenterad avoghet mot svensk
högskoleundervisning över huvud, står i bjärt
kontrast till deri. uppskattning av finsk
kultur, som man inom det svenska lägret lagt i
dagen gentemot finska kulturyttringar ...
Inför den absoluta oförståelse den finska
högerns huvudorgan lagt i dagen i
universitetsfrågan genomilas man på svenskt håll av en
isande känsla.
FRITT FORUM
’
Om provräkningar.
Jag antar, att det är många, som i likhet
med mig vill opponera sig mot mycket i
August Grönbergs artikel i nr 39 av denna
tidning.
Han påstår där bl. a., att provräkningarna
är av ondo, därför att de skulle befordra
asocialt sinnelag och underjordisk intriglusta i
skolan.
Hans motivering för detta påstående
förefaller mig långt ifrån övertygande. Att
samma elev går som segrare ur det ena provet
efter det andra - vilket skulle göra honom
högfärdig och skilja honom från kamraterna
- är för det första inte alltid fallet. ,För det
andra är det mycket vanligt, att en elev, som
hör till de bästa i räkning, är sämre i något
annat ämne.
Han kommer att avlägsna sig från
kamraterna också därigenom, att det är förbjudet
att hjälpa dem, fortsätter herr Grönberg. Att
ett dylikt förbud måste utfärdas för och
upprätthållas under provräkningstimmarna, är ju
s-jälvklart - de vore ju annars meningslösa.
Men därav ’följer inte, att förbudet alltid
gäller. Under de vanliga räknetimmarna t. ex. är
ju situationen en helt annan. Då ska barnen
lära sig räkna. Kan då någon av eleverna
hjälpa en annan, så är det naturligtvis bara
bra. Men de exempel jag sett i många olika
skolklasser gör, att jag tvivlar på värdet av
den hjälp, som skolbarn ger i räkning. För
det mesta går det så till, om det är fråga om
ett problem, att man visar, hur man ställt
upp det till uträkning. Eller muntligt: Du
ska dela det talet med det där eller ta det
gånger det. Den »hjälpte» behöver således
ingenting tänka, bara utföra den mekaniska
räkningen. Det är klart, att sådant mera iskadar
än nyttar. Mottagaren av denna hjälp har
gått miste om den förstånds- och viljeträning,
som det allvarliga försöket att klara
uppgiften på egen hand innebär. Om han
ansträngt sig lite till, hade han kanske lyckats.
Detta skulle gjort honom glad och stolt och
ökat hans självförtroende och därmed hans
prestationsförmåga. Genom vanan att ge upp
så fort det hakar upp sig det minsta, får han
aldrig erfara den lyckokänsla, som klarandet
av en svår uppgift medför. Vidare kommer
han snart till den övertygelsen, att det och
det kan han inte. Och när han tror så, blir
det så.
I sin motivering för påståendet, att
provräkningarna ’befordrar underjordisk
intriglusta, stöder sig herr Grönberg på
förhållanden, som alls inte behöver förekomma. De
omtalade proven kan nämligen anordnas så,
att inga möjligheter till fusk finns.
Och att de måste vara så anordnade, det
kan man nog få barnen att förstå. Det kan
inte vara omöjligt att få dem att inse, att
fusk skulle medföra en orättvis
betygssättning. - Här är ju också ett synnerligen
lämpligt tillfälle att påverka dem moraliskt.
Just i det arbete, som de nu alla ska utföra,
kan man påvisa, vad i&om är rätt och vad
som är orätt. De vet, att läraren sätter en viss
poäng för varje tal, som är rätt uträknat.
Om de då inte räknat alla tal själva, så
lurar de åt sig iför hög poängsumma. När de
lämnar fram sina papper, så är det
detsamma som att säga till läraren: Så och så
många tal har jag räknat. Den som fuskat
med något tal, han ljuger då. Och alla vet
åtminstone, att det är fult att ljuga.
Det vore verkligen egendomligt om en
fordran på ärlighet vid ett provs utförande -.
som utan ärlighet inte vore ett prov - skulle
kunna fattas som ett stämplande av
hjälpsamheten som ett brott. Vad som här
kriminaliseras är ju endast och allenast
oärligheten.
Herr Grönberg vill också göra troligt, att
det är mycket osäkert, om man med
räknepro-ven vinner vad man vill vinna, nämligen
noggrannast möjliga kännedom om barnens
räkneförmåga. Han säger för det lörsta, att
den tillfälliga dispositionen spelar en stor
roll. Häremot vill jag invända, att verkan av
en tillfällig opasslighet inte kan för orsaka
någon felbedömning, om man har tillräckligt
många prov. Men kanske någon elev alltid är
i dålig form vid dylika prov, invänder man.
Har man då inte välgrundad rätt att ge denne
elev ett lågt betyg? Att aldrig kunna visa
prov på en förmåga, det är väl detsamma som
att inte ha den.
Det andra, som herr Grönberg anför i detta
sammanhang, är att någon kan fuska sig till
ett gott resultat. Mot detta har .jag redan
förut invänt, att möjligheter till fusk kan
helt förebyggas.
Det mest vägande, som artikelförfattaren
har att komma med i sitt angrepp på
provräkningarna, är enligt min mening det, att
mindervärdighetskänslor med åtföljande
försämrad prestationsförmåga kan framkallas
eller stärkas hos de barn, som kommer i slutet
av poänglistan.
Jag tror dock, att författaren ser även
denna fara större, än den är i verkligheten. Jag
har mer än en gång sett exempel på att
sådana barn lyckats bättre vid en senare
provräkning. För övrigt kan man undvika att
särskilt utpeka de isvagaste genom att ej
inför klassen tillkännage deras resultat. Om
man t. ex. endast läser upp namnen på de
6-<7 främsta, kommer både de och de svagare
i så stort sällskap, att såväl överlägsenhet
som underlägsenhet inte torde kännas ®å
starkt.
Georg Olsson.
Är folkskolan improduktiv?
Är det sant, herr Eljas, det Ni påstår i
Eder artikel, »Är ’folkskolan improduktiv?»,
att analfabeternas antal i Ryssland uppgår
till 60-80 procent? Är inte den uppgiften
något antikverad? Gäller inte den s-iffran
tsarryssland? Har det undgått Eder, att
bol-sjevikerna avskaffat analfabetismen?
Kanske den storartade ekonomiska
utvecklingen i ’Sovjetunionen delvis kan tillskrivas
den ökade läs- och skrivkunnigheten? Det
vore intressant att undersöka, huruvida
produktionens tillväxt och läskunnighetens
utbredning där gått hand i hand eller icke.
Hur kan Ni, herr Eljas, förklara, att
produktionen i den kapitalistiska världen gått
tillbaka -med 50 procent i genomsnitt, trots all
skriv- och läskunnighet? Det räcker tydligen
inte med all världens bildning, om inte
samhället kan absorbera vetandet och kunnandet
i sin tjänst.
Vad det lider behöver kapitalismen ©närt
skolor endast för ett fåtal. Fälttåget mot
»al-fabetismens» raserande inleddes ju redan av
förra riksdagen. Och till nästa ska vi säkert
få se något noch nie dagewesenes. Herr Eljas
har också insett att »rationaliserings- och
besparingsåtgärder kan naturligtvis vara
nödvändiga på skolans område som i övrigt ...»
B. Gunnar Nilsson.
Redaktionen har berett herr Eljas
tillfälle att omedelbart besvara de
framställda frågorna. Herr Eljas svarar:
Den medelsiffra jag angav för analfabetism
i Ryssland, Balkanländerna och Spanien hade
jag tagit ur tillgängliga uppslagsböcker. Tar
man Kyssland ensamt för sig, bör man väl nu
komma till något gynnsammare siffror.
Bol-sjevikernas bragelö^ten att avskaffa
analfabetism har inte undgått mig, men det torde
vara mycket svårt att för närvarande erhålla
med verkligheten överensstämmande
uppgifter på hur långt man lyckats förverkliga sina
i detta fall aktningsvärda planer. Sovjet har
haft åtskilligt annat att syssla med under de
sexton år, som -förflutit efter revolutionen.
Man avskaffar dock inte analfabetismen hos
ett folk om c:a 160 millioner på ett tiotal år.
I varje fall utgör ännu så länge den bokliga
bildningen där en iså ytlig fernissa, att den
ej kunnat få någon ©torre betydelse för en
spontan produktion, allra minst hos de
mognare årsklasserna. Sovjettidningarna själva
klagar ju över att jordbrukets mekanisering
och rationalisering går mycket trögt, tack vare
böndernas okunnighet och liknöjdhet.
Traktorerna rostar sönder, ingen -förstår sig på att
reparera dem. De stora planerna på
landsbygdens elektrifiering måste mångenstädes
skrinläggas till f oj d av befolkningens brist på
insikt och intresse. Man vill ju hoppas, att den
ryska folkskolan härvidlag så småningom ska
lägga en bättre grund för folkförsörjningen
och om möjligt även göra kulsprutorna
onödiga som produktionsfrämjare.
Herr Nilssons påstående, att produktionen
i »den kapitalistiska världen» gått tillbaka
med i genomsnitt 50 procent skulle man önskat
mera exemplifierat och verifierat. Väljer man
krigstidens hetsproduktion till utgångspunkt
kan man ju i vissa fall komma till en stor
sänkning för närvarande.
Att läskunnigheten skulle förskona
Västeuropa för växlingar i produktionens kriser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
