Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 42. 18 okt. 1933 - Artur Stehr: Skolan som spänner om alla nationer. Intryck från Rousseaus och N. F:s stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
visningen i internationella, ekonomiska,
sociala och juridiska problem på deras
tre språk. Det är icke långt till
Folkförbundet och internationella
arbetsby-rån, så de kan till på köpet söka
upplysningar direkt på stället.–––––-De
skandinaviska folkhögskolorna och
fackföreningarna stöder med resebidrag till
en del elever. Vart år utdanas således
en skara vittnen, som därefter kan göra
andra delaktiga i det de lärt, Denna
regelmässiga förbindelse mellan Schweiz
och de skandinaviska länderna bör
glädja oss i hög grad. Våra vårgäster bör
icke blott komma som elever. De bör
också vara sändebud för de
demokratiska rikena uppe i Norden, där
civilisationen står högt. Det är små nationer
som vår. De hyllar icke våldshandlingar
men tar alla demokratiens och frihetens
hjälpkällor i bruk för att förbättra sin
ställning och utveckla det solidariska
samarbetet för den allmänna
kulturnivån - – -».
Så långt red. Privat. För att
komplettera hans vänliga ord om skolan,
vill jag endast nämna, att också
Finland var representerat i år vid
Nordiska folkhögskolan i Geneve.
På en liten vacker ö just i den punkt,
där Genéve-sjön tar slut eller Rhcjpe
.börjar, sitter sedan 1831 Jean Jaques
Rousseau i skuggan av välvårdade träd
och blickar ut över GenévesjÖns nästan
alltid lugna yta. Han vänder ryggen
mot den första obetydliga forsen i
Rhöne, vilken han redan som liten
kunde betrakta från sin faders, urmakaren
Rousseaus, skyltfönster, när denna då
och då tog bort en klocka för att visa
den för en kund eller för att putsa den.
Jean Jaques trivdes illa både i
faderns urmakarbutik och i hemmet, och
när han en kväll kom hem så sent att
porten var stängd, knackade han helt
enkelt inte på utan gick ut i världen.
Så småningom kom han till fru de
Warens i Annecy. Hon tog sig an den
sextonårige vackre ynglingen och för-
sökte förgäves fostra honom. Han
vandrade vidare till fots och utropade som
bekant i uppseendeväckande form ur
djupet av sin vagabondsjäl: Nej! som
svar på frågan, om kulturen förbättrat
människan.
Detta n e j inbringade Jean Jaques
europeisk ryktbarhet, men i sin
födelsestad tåldes han inte ens 100 år senare.
När en av hans vänner år 1831 erbjöd
Geneve den ovan nämnda statyn, kunde
stadens fäder för skams skull visserligen
inte vägra ta emot gåvan, men de
plas-serade Rousseau på ön, dit aldrig
någon människa gick.
Tiden har emellertid utplånat de
yttre märkena av antagonismen mellan
Rousseau och han födelsestad. Ön har
numera en liten sommarrestaurang, som
är välskött och förekommer på minst
25 % av alla Genéves djärvt kolererade
vykort.
Men staden kan inte riktigt fördra
sin son. Det utnyttjar honom, och vid
vandringar i stadens omgivningar får
man då och då se en inskrift med
ungefär följande innehåll: »Här vistades
Jean Jaques Rousseau under en månad
sommaren 1751.» Men ingen glömmer
därför hans fel.
Geneve kan inte glömma och
knappast förlåta eller ens överse. Det ligger
någonting kallt, nästan hårt och
avundsamt över Geneve. Calvin var en gång
stadens diktator i andligt avseende men
säkerligen samtidigt ett offer för jag
frestas kalla det genéveandan, och man
förstår den unge Rousseaus revolt mot
kulturen, eftersom hans uppfattning
om kulturen sammanföll med den
småborgerliga formalismen, som han pinats
av under sin uppväxttid.
De höga bergen kring Geneve tittar
hotande ned på staden, som är vacker
och breder ut sig kring stränderna, där
Genéves j ön slutar och Rhöne tar vid.
Staden liksom ber dessa hotande berg
om förlåtelse just för att den är
vackrare än de, och ändå vet den, att dessa
berg är döda på ett särskilt sätt, och
J n far n a H onella arbetsbyrån.
att de, så länge de finns kvar, skall
garantera, att det inte ges något
överseende eller förlåtelse i deras rike.
Där har man nu lagt N. F. Ödets
ironi, det irrationella i livet. Kalla det
vad som helst. Men atmosfären i
Geneve skall aldrig tillåta en stor idé att
växa. Statsmän med eller utan
citationstecken kring den höga titeln må komma
med aldrig så vackra idéer om att ena
folken i världen. De ska ohjälpligen
kvävas av genéveandan, som än i dag
har åtskilligt av den calvinistiska
ofördragsamheten att bära på.
Det förefaller också, som om
statsmännen ibland gjorde ansträngningar för att
komma bort från Geneve, när det
gäller en konferens, om vilken man är
särskilt angelägen att den skall lyckas.
Men Geneve måste ju utnyttjas, i
synnerhet som N. F. låtit uppföra en
jättebyggnad, vilken redan nu är färdig.
Mitt i all denna internationella
brokighet går schweizaren omkring och
tittar en smula misstroget på alla, som
han inte tjänar pengar på. Han
reagerar skarpt, som han gjort i alla tider.
Instängdheten mellan bergen gör, att
han lever på helspänn och alltid vill ha
minst en reservutväg, alldeles som
Vilhelm Tell hade en pil kvar, när han
skjutit sitt mästerskott.
Eftersom vi alla är smålänningar
inför vår Herre, innebär det intet
klander, då jag påstår, att schweizarna är
Europas smålänningar. Det är också de,
som bygger sina elektriska lokomotiv
så att de utnyttjar utförssluttningarna
till att alstra elektrisk energi i stället
för att bromsa tågsätten.
I det föregående har jag något berört
den politiska internationalismen i
Geneve. Men Geneve är mera internationellt
också i andra avseenden än kan hända
någon annan stor småstad i världen.
Den mest kända av de internationella
skolorna är Institut J. J. Rousseau. Det
kan knappast jämföras med någon
annan utbildningsanstalt. Det har sin
kin-dergarten, sin småskola, sin folkskola
med överbyggnader, t. o. m. universitet.
Här försiggår den sannolikt mest
allsidiga lärarutbildning i världen - om
nämligen läraraspiranten har
tillräcklig tid och nog god ekonomi för att
helt gå igenom institutet. Psykologi och
pedagogik upptar den ojämförligt
största delen på schemat, och dessa ämnen
har en särdeles praktisk betoning.
Sålunda utför läraraspiranterna ensamma
eller i små grupper en mängd
experiment för att utröna, hur barnen
reagerar i olika situationer och för olika
ämnen. Man skulle tro, och mer än en av
en viss pedagogisk mentalitet skall
troligen opponera sig, att barnen
används som försökskaniner. Sedan man
sett barnens iver att komma först, när
det gäller att ta plats i de underliga
stolarna, och sett hur ögonen glittra på
de små, när lärarkandidaten sätter på
dem en konstig apparat, spänner fast
974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
