Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 A. 1 nov. 1933 - Karin Skerfe: Skolan fostrar boksynta elever. Intet tvång utan fritt val bland böckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^SVENSK
Årg. 52 1933
l Nov.
Nr 44A
LRARTIDNING
ORGAN FOR SVERIGES ALLMÄNNA FOLKSKOLLÄRARFÖRENING
SKOLAN FOSTRAR
BOKSYNTA ELEVER
Intet tvång utan fritt
val bland böckerna.
Av KARIN SKERFE
Biblioteket i Maria folkskola, Stockholm.
Från min skolflickstid har jag ännu i gott minne en
lärosal, som till skillnad från de övriga var försedd med ett stort
skåp. Detta skåp var delat i två avdelningar, av vilka det
övre var försett med glasdörrar. Bakom dessa glasdörrar
gömde sig alla världens skatter och härligheter i .form av
böcker, klädda i brunt karduspapper - det var skolans
barnbibliotek. En av skolans lärarinnor, ivrig förespråkerska för
barnbiblioteksidén, var bibliotekarie. Jag kan ännu minnas,
att det var med hjärtat i halsgropen, vi barnungar i
»lånkön» lämnade våra böcker till bibliotekarien, som med hjälp
av en som biträde anställd skolflicka kritiskt granskade varje
igenlämnad bok. och vid upptäckten av en fläck inte bara
läxade upp den stackars syndaren, som bar ansvaret för
fläcken, utan också i rättvisans namn med blyerts skrev
Fläck tvärs över eländet, om det inte gick att avlägsna
med ett gummi. Dessutom avstängdes den skyldige från boklån
under den närmaste tiden. Var vi nog lyckliga att klara oss
igenom denna skärseld och få omdömet »fläckfri», så fick
vi också låna en ny bok - den nämligen som bibliotekarien
valde ut åt oss. Ingen vågade ens drömma om att själv få
välja en »lånbok».
Detta är mitt första minne av skolbiblioteken. De fanns
endast i enstaka skolor, förde i allmänhet en ganska tynande
tillvaro. Och att de över huvud taget blev vid liv, får nog
tillskrivas det uppoffrande och osjälviska arbete, som en-
skilda lärare nedlade, ofta utan annan ersättning än
förvissningen om att skolbiblioteken var till nytta och glädje
för skolans elever. Först längre fram, då den nya tiden kom
med krav på individuell undervisning och friare
arbetsmetoder, förmärktes från skolans ledning en större
förståelse för bibliotekens uppgift. Intresserade insåg, att
skolbiblioteket, rätt planlagt och skött, skulle kunna bli av
utomordentlig hjälp för läraren i hans gärning. Därmed fick också
biblioteket en bättre ställning, och dess pionjärer kunde
känna tillfredsställelse vid tanken, att de - var och en i sin
stad - varit behjälpliga med att föra bibliotekssaken framåt.
I större moderna skolbibliotek kan arbetet fördelas på
huvudbiblioteket, klassbiblioteken och läsaftnarna.
Vilken form biblioteksarbetet än har, bör man se till att
det personliga i arbetet bland barnen finns kvar.
Knappast har väl någon större möjligheter att närma sig ett
mindre tillgängligt barn än den, som intresserar sig för dess
läsning. Vid resonemang om böcker händer det, att till och
med den mest inbundne glömmer sig själv och klart och
frimodigt framlägger sina åsikter och tankar. En försiktig och
klok bibliotekarie har kanhända möjlighet att då göra
landvinningar, och ett osynligt pekfinger eller ett liksom på måfå
framkastat förslag har nog mer än en gång hjälpt den
tveksamme vid valet av litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
