Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 A. 1 nov. 1933 - Karin Skerfe: Skolan fostrar boksynta elever. Intet tvång utan fritt val bland böckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Det är just detta personliga intresse
för varje låntagare, som åstadkommer
kontakt mellan bibliotekarien och
barnen och som ger biblioteksarbetet dess
charm. Bibliotekarien måste ofta arbeta
under mycket ogynnsamma förhållanden
och är därför för sin egen del i hög
grad Beroende av den uppmuntran, som
ligger däri, att barnen med fullt
förtroende vänder sig till honom som till
en vän och rådgivare. Därför är det
också nödvändigt, att han väl känner
till barnbibliotekets böcker, så att han
inte behöver stå tvekande eller okunnig,
då barnen begär upplysningar.
Klassbibliotekssystemet är till en del
byggt på den personliga kontakten
mellan långivare och låntagare. Det ger
läraren möjlighet att till en viss grad
följa elevernas intressen och - om han
anser lämpligt - just med hjälp av
klassbiblioteken fördjupa och vidga
dem. Såsom det torde framgå av
namnet, är klassbiblioteket avsett för en viss
klass och har sin plats i klassrummet,
då böckerna inte är utlånade.
Utlåningen skötes av klassläraren, och
boksamlingen består av 20 till 40 böcker, av
vilka de flesta ansluter sig till ämnen
och kurser, som klassen läser. Antingen
är dessa böcker standardiserade -
därvid riskerar man dock, att en del av
dem om något tiotal år blir för gamla,
»långtråkiga» säger barnen - eller
också är de utplockade från skolans
centrala bibliotek av läraren i samråd med
bibliotekarien. I senare fallet blir
klassbiblioteken mer omväxlande, men
huvudbiblioteket förlorar en del av sina
bästa och kanske mest efterfrågade
böcker.
För att få en uppfattning om sina
elevers smak och anspråk på litteratur
tog sig en lärarinna före att i sin klass
lägga fram en anteckningsbok. Eleverna
uppmanades att kortfattat och f
ulltsann-färdigt i den nedskriva sina intryck av
de böcker de lånat från skolan och läst.
För att de inte skulle influera allt för
mycket på varandra, ställdes några
sidor i boken till varje elevs förfogande.
Överst på dessa sidor skrev eleven sitt
namn, och därunder skulle hon skriva
titlarna på de böcker hon läst och sina
intryck av böckerna.
Jag tillåter mig att saxa några av
dessa omdömen från fjärde klass.
En elev har skrivit om tre böcker,
som hon läst: Lille lorden: Den
är bra, för att lorden är så käck, modig
och älskvärd.
Grekiska sagor: Den är rätt så
bra, bra stil och lätt att läsa. En annans
omdöme lyder: Jag har inte läst den,
för jag tyckte inte den såg något bra ut.
Vår kropps byggnad och
förrättningar: Inge vidare bra.
En annan skriver däremot: Den var
mycket bra. Man får reda på så många
nyttiga saker.
Indianprinsessan
Pocha-h ön t as får av en elev följande
omdöme : Gräsligt bra och intressant, för man
fick veta, hur indianerna hade det.
Och Guds verk: Den boken var
inte bra, för jag tycker inte om
kristendom.
Då man läser dessa elevernas omdömen
om biblioteksböckerna, blir man nästan
häpen över att se, vilken stor betydelse
trycket och ordvalet har. Om en
barn-eller ungdomsbok har tätt tryck, små
typer och långa stycken, händer det
mycket ofta - av ovannämnda bok att
döma - att den inte får några läsare.
»Den ser inge vidare bra ut.» Om
Svenska folkets underbara
öden, K o n u n g e n, Genom
seklerna och några andra har många
elever fällt ungefär samma omdöme: Var
tråkig för stilen. Det var även så
mycket svåra ord.
Denna fordran på tilltalande tryck
försvinner inte med åren, utan då man
läser åttonde klassens omdömen,
kommer man ideligen till sådana uttryck
Biblioteket i Högalids folkskola, Stockholm.
som: Bra stil. Lättläst. Inte långa
stycken. Eller: Tråkig stil. För långa
stycken. För tätt mellan raderna.
Flickorna i åttonde klassen känna
sig nästan fullvuxna, och det visar sig
också i deras bokval. De flesta vill läsa
rörande, lite sentimentala böcker, som
handlar om kärlek, och endast ett fåtal
sätter äventyrsböcker främst.
Om Gösta Berlings saga
skriver en: Boken var mycket bra. Den
var lättläst. Jag tyckte synd om Gösta
Berling. En annan skriver om samma
bok: Jag tyckte, att denna bok var
mycket bra, och Gösta Berling var med
på många äventyr, men de levde ett
mycket utsvävande liv på Ekeby.
Om Charlotte Löwensköld
heter det kategoriskt: Boken var bra,
ty jag tycker om S. Lagerlöf.
En prärieunges
fundering-a r har fått olika omdömen. En
skriver : Boken var bra, därför att den var
lättläst och rart skriven. Men en annan
förklarar: Den boken tyckte jag inte
om, därför att den var barnslig.
Om Florence Nightingale
är också meningarna delade. De flesta
tycker om den. En flicka skriver: Den
var mycket bra, därför att Florence var
mycket hjälpsam och hygglig på alla
vis. Medan en annan anser: Den var
inget vidare bra skriven, och så fanns
det inte något spännande i den. Den
-var inget bra.
Bremers Grannarna och Viktor
Rydbergs Vapensmeden har ingen
enda i klassen tyckt om - och det må
ursäktas dem. Om Vapensmeden
skriver en: Den var hemskt tråkig, så
att jag läste inte mer än några kapitel i
den. Det fanns inte något kapitel, där
det var något intressant. Och en annan:
Jag tycker inte om Vapensmeden, för
de långtråkiga, svårfattliga meningarna,
Läsaftnarna kan också betraktas som
en del av det personliga
biblioteksarbetet. Dessa förlägges till biblioteket, som
då användes som läs- och studierum.
Bibliotekarien bistår med råd och
anvisningar, tillrättalägger och förklarar
kvistiga uppgifter, tillser läxläsning
och svarar för att tystnad och ordning
råder i bibliotekssalen. Under höstens
och vinterns mörka eftermiddagar
kommer många barn till biblioteket. Där är
ljust och varmt, tyst och stilla, och den
ordning, som måste råda där, besvärar
sällan ens de bråkiga elementen. Det är,
som om de på något sätt fångades av
stämningen, och mer än en gång har
det nog hänt, att ynglingar, som
kommit till biblioteket för att driva skoj,
just i det kritiska ögonblicket fått en
spännande bok, och intresset har vänts
mot boken. Barnen har förtroende för
skolbiblioteket och visar också respekt
för dess ordningsregler. Där får de lära
sig att visa hänsyn för andra, då de
besöker läsrum och bibliotek, genom att
iakttaga tystnad. En barnbibliotekarie
vid Stockholms stadsbibliotek yttrade på
tal om barnens uppförande i
bibliotekslokalerna: »Efter några minuter kan
vi se, om ett barn, som kommer hit, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
