Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 B. Boknummer. 1 nov. 1933 - Signe H.-Wranér: Barnen i böckernas djungel. Hur lockas barnet till boken?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
BARNEN l BÖCKERNAS DJUNGEL
Av SIGNE H.-WRANÉR
Hur lockas barnet till boken?
- Och här ser ni tornet, där hon
satt fången före sin död. Det har
tjocka murar, som ni tydligt kan märka,
och ljuset silar in i fängelset genom
nästan trådsmala springor... Ja, nu
blir det inte mer den här gången.
- Ah, är det redan slut?
- Snälla fröken, berätta lite till!
- Har fröken ingen bild av
kröningen ?
- Kan man få låna den där boken
om hur hon blev bränd?
Och så lånas alla bibliotekets böcker
om Jeanne d’Are ut på några minuter.
Så där ungefär låter det var gång
Stockholms stadsbiblioteks
ungdomsavdelning har haft baloptikonf örevisning.
Intresset är brinnande, och utlåningen
i ämnet för dagen stegras avsevärt.
Huvudstadsbarnen är sannerligen
inte blaserade. Efterfrågan på biljetter
till dessa anspråkslösa visningar är
synnerligen livlig, och åskådarna
infinner sig i god tid - oftast en timme
i förväg.
Dessa enkla baloptikonstunder är ett
led i bibliotekets oavbrutna strävan att
fånga och behålla den ungdomliga
publikens intresse och fängsla den vid
boken. Det är inte nog, att
institutionen är välorganiserad, att man har en
utomordentlig lokal, en utvald
boksamling och kunnig, ansvarskännande
personal. Man måste också göra reklam
för saken, lära ’barnen att hitta i böc-
kernas stora djungel, lära dem att rätt
använda sig av bibliotekets alla
fördelar, :
Mängder av barn strömmar in i den
ljusa, luftiga salen vid Sveavägen, många
av dem tveksamma, tvivlande barn,
som rakt inte förstår meningen med
biblioteket. Somliga använder det direkt
som värmestuga, kommer för att där
är varmt och ombonat, andra undrar,
om inte platsen lämpar sig för diverse
mindre ädla tidsfördriv, och där finns
många, som bara infinner sig, emedan
de hört kamraterna berätta om hur
trevligt ’där är.
Då gäller det att leda alla dessas
fantasi in i rätt fåra, påverka deras
tankegång och på allvar locka dem in i
böckernas vida värld. Biblioteket använder
sig- härvidlag av olika medel, lämpade
efter ungdomarnas ålder och
utveckling men alla dock ytterst visande
vägen till boken.
De minsta erövrar man lättast och
säkrast med sagostunder. Ju fler
sådana man har tid och råd med, dess
’bättre. Sagostundsibarnen blir rent
automatiskt barnbibliotekenis trognaste och
mest pålitliga kunder, de lär sig redan
i koltåldern vägen till biblioteket,
vänjer sig vid regelbundna besök och blir
ofta bibliotekets vänner för livet.
Höstens, första sagostund brukar
mottagas med oerhörd förtjusning,
träng-£eln är ofta så stor, att man mås-
Med klippning kan man åstadkomma en vacker anslagstavla.
1000
té dela barnen i två grupper, som får
tillträde till sagorummet efter
varandra. Kan man fördela dem efter ålder,
är det naturligtvis bäst, ty det är inte
alltid så lätt att välja sagor, som
lämpar sig för både 4-6-åringar och 10-
11-åringar.
- Men 11-åringar bryr sig väl inte
om sagor, invändes det, och
sagostunderna är väl inte avsedda för så stora
barn ?
Nej, naturligtvis inte, det ar alls inte
meningen. . . men i praktiken är det
svårt att neka, när de ber så bevekande
att få vara med och sedan där inne
presterar det mest levande
sagohungriga intresse. Strålande ögon, spänd
tystnad, en andlös iver . . . vad kan man
mer begära?
Vilka sagor tjusar barnen mest? I
allmänhet vågar man nog säga, att
folksagorna aldrig förlorar sitt starka grepp
om barnasjälen. Händelsernas klara men
stränga logik, upprepningen av 3- och
7-tålen, det regelbundna återkommandet
av exakt samma ordalag roar dem
obeskrivligt, samtidigt som det godas seger
och ondskans undergång tillfredsställer
deras naturliga rättskänsla. Emellanåt
måste man mildra sagans grymmaste
moment - skrämmande får en
sagostund aldrig bli - men de gamla
hederliga trollen och jättarna ’behöver
visst inte uteslutas - de förskräcker
inte ett normalt barn med vanligt mått
av fantasi.
Lustigt är att märka, hur
intresserade ungarna är av detaljer - prakten
i kungens slott bör noga beskrivas, och
kan man meddela, att trollfamiljen
Burre-Surr fick grodsoppa och stuvade
igelkottstaggar till middag, förhöjer
det avsevärt åhörarnas njutning.
Speciellt roar slughetens triumf över
dumheten - alla djurfabler gillas i hög
grad - och komiska situationer och
löjliga figurer uppfattas med
fenomenal snabbhet och hörbar uppskattning.
De moderna sagorna kan nog endast
i ringa mån mäta sig med den gamla
goda tidens - men det finns1 dock
även i vår tid sagior, som är gjorda
efter det klassiska recept, som lektor
Marie-Louise Gagner aldrig tröttnade att
rekommendera: »Först ska de ha det
väldigt svårt, och sen ska de få det
väldigt bra!» - ett recept, som för resten
håller måttet i fråga om nästan all
litteratur för barn.
Sagostunderna är alltså’ bibliotekets
sätt att nå de små barnen. De större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
