Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 46. 15 nov. 1933 - Selma Lagerlöf 75 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
SELMA LAGERLÖF 75 ÅR
Selma Lagerlöf är vår litteraturs mest
typiska representant för en sida hos den
litterära epok, som går under
benämningen nittiotalet, nämligen för
fantasien. Trollmakten av hennes underfulla
fantasi förde människorna in i sagans
värld. Tiden var mogen att ömsa skinn.
Från »världsf örbättrarbråket» och
»skomakarerealismen» längtade man än
en gång efter fantasiskapelser att röras
av, hjältar att svärma för och skönhet
att fylla sinnena med. Verner von
Heidenstam skänkte i Vallfart och
vandringsår orientalisk prakt och livsglädje,
under det att Selma Lagerlöf med
motiv från värmländskt bruksliv under
1830-talet gav oss del av sin rika
inbillningskraft och inspirerade
berättar-gåva.
»O, I nyare tiders människor, vilka
vant er att betrakta dikten som en
fotografiapparat att uppfånga allt, som
dagligen sker och händer, vad skolen I
tänka om Gösta Berling?
Skolen I rycka på axlarna åt den för
dryckenskap avsatte prästen, vilken är
skön som Apollo och snillrik som
världens störste - Gösta Berling, starkast
och svagast bland människor?»
Dessa ord är Gustaf Frödings i en
recension julafton 1891. Med några
reservationer mot komposition och
karaktärsteckning skänkte han sin beundran
åt den debuterande författarinnans
djärvhet och originalitet, fantasi och
intelligens. Berömmet från Fröding torde
ha glatt Selma Lagerlöf särskilt mycket,
ty denne är en bland vår litteraturs
me»t ömtåligt ärliga och sanningskära
gestalter. Hela vårt folk var i stort sett
enigt i att erkänna den nya
författarinnan som en av våra stora.
Men vad är det, som ännu efter mer
än fyrtio år låter -Gösta Berlings saga
leva? Efter årtionden så till brädden
fyllda av omstörtningar inom teknikens,
ekonomiens och politikens värld. Man
skulle först kunna säga, att vi söker oss
till sagans värld av samma orsaker som
Peer Gynt och mor Aase:
»Vi vidste icke bedre råd, end ät
glemme;
for det f ålder mig så svsert ät stå rigtig
imod.
Det er så faslt ät se skaebnen under öjne;
og så vil en jo gerne ryste sorgerna af
sig
og så vil en jo gerne ryste sorgerne af
fra sig.»
Dock, djupare sett beror livskraften
hos Gösta Berlings saga på egenskaper
hos dess författarinna. Det är först
hennes subjektiva känslighet. Några döda
ting finns icke för henne, allt blir
levande och allt låter hon leva. Den andra
orsaken ligger i hennes breda
mänsklighet. Man har svårt att i henne se den
stränga domaren, som skiljer ut
getterna från fåren. Så har hennes
förstlingsverk blivit till välsignelse även för sena
tiders barn.
Oändligt mycket har Selma Lagerlöf
givit oss i romanen Jerusalem. Den
stora dikten är tidlös. När man nu till
högtidsdagen förnyar bekantskapen med
romanen, finner man den lika frisk, lika
betagande och allmänmänsklig, som när
den första gången rörde en.
Visst är Jerusalem ett bondeepos, och
få har väl som Ingmarssönernas
skildrare låtit oss komma in bland urgamla
släkter av bönder, som fåordiga och
envisa förrättar sina dagliga sysslor på
te-gar, som ofta orubbligt har samma
sträckning och form under generationer.
Och visst är Jerusalem framför allt ett
epos om sektreligiositetens kraft att
slita sönder alla de tusen trådar, som
binder dessa släkter vid gården och
hembygden.
Dock synes det mig, som om romanens
motto vore: Längtan heter vår arvedel.
Längtan efter religiös frigörelse, efter
att vandra i Kristi efterföljelse driver
dem att bryta upp och tåga till Det
heliga landet. Men väl där nere drömmer
de på den söndertorkade marken om
och längtar efter Dalälven, skogarna,
tegarna, daggen. Denna kamp i
människosjälen mellan det himmelska och
jordiska skildras måhända sinnrikast i
kapitlet Paradisbrunnen. Sjukdomar
härjade så häftigt i dalakolonien i
Jerusalem, att de amerikanska ledarna
föreslog Karin Ingmarsdotter
dalafolkets hemresa. Det var en oerhörd
frestelse : »Karin sjönk tillsammans för ett
ögonblick, riktigt som om hon skulle ha
fått ett slag. I hennes matta ögon tände
sig den allra djupaste längtan. Säkert
såg hon framför sig den gamla gården
och tänkte sig, att hon än en gång
kunde få sitta vid brasan i storstugan eller
stå vid grinden och se boskapen drivas
i vall en vårmorgon.»
Men detta varade endast några
ögonblick, och så återtog hennes ansikte sitt
vanliga uttryck av seg uthållighet.
»Jag vill fråga en sak. Guds röst kallade
oss att fara hit till Jerusalem. Har
någon hört Guds röst befalla oss att draga
härifrån?»
Man har någon gång klandrat Selma
Lagerlöf för bristande verklighetssinne.
Klandret måste tystna, då man erinrar
sig, att hon också skrivit en geografisk
läsebok med noggranna skildringar av
svensk natur och svenskt vardagsliv.
1110
’. ;...; ,«irf.»v..-, . .. ..T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
