Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 46. 15 nov. 1933 - Selma Lagerlöf 75 år - Nils Helger: Låt grottekvarnen vänta på sin mäld. Bättre att gå i skola än att vara arbetslös. Sjuårig folkskola önskvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men följande sin genius har hon
om-ramat och genomsyrat dessa skildringar
med sin sagomystik.
Som bekant har Selma Lagerlöf med
Nils Holgerssons underbara resa genom
Sverige gjort en direkt och synnerligen
fruktbärande insats i den svenska
folkskolans historia. Uppslaget kom redan
1885, då Strängnäskretsen av Sveriges
allmänna folkskollärarförening
motionerade om åtgärder för åstadkommande
av en bättre läsebok än den s. k. statens
läsebok för folkskolan. Efter åtskilliga
förberedelser hade arbetet år 1902
fortskridit så långt, att centralstyrelsen
kunde anmoda sina kommitterade:
Alfred Dalin, Fridtjuv Berg och J.
Franzén att ombesörja utgivandet av
en ny läsebok, i främsta rummet den
del, som behövdes för folkskolans l :a
klass. År 1903 kunde dessa meddela, att
Selma Lagerlöf höll på med utgivandet
av första delen.
Då läseboken utkom 1906 och 1907,
konstaterades, att de svenska barnen
icke blott fått en geografisk läsebok av
rang, som gav kunskap om våra
landskapskaraktärer, sedda i
fågelperspektiv, utan även en sagobok av
fascinerande art.
»Det var en gång en pojke. Han var
så där en fjorton år gammal, lång,
rang-lig och linhårig.» Detta sagoanslag
fångar omedelbart, och med det personliga
intresset väckt kring Nils Holgerssons
person följer man gärna honom och
vildgåsen Akka längs genom vårt
fosterland.
I dikten Sveriges karta bad Carl
Snoilsky en gång fantasiens fe att måla
sin bildvärld för de unga
Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som h^n skall ägna glad en gång
’ sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara.
Sällan har val en diktares T)ön så
bokstavligt gått i uppfyllelse.
Författarinnan till den geografiska läseboken
Nils Holgersson är på samma gång
pedagog och vår litteraturs fantasirikaste
diktare. För denna underbara fantasi
blir icke endast människor och djur
levande utan även de eljest döda tingen.
Inne i hemmen lever bohag och möbler
sitt hemlighetsfulla liv parallellt med
ägarnas och påverkat av deras sinnens
kast och växlingar. Ute i naturen
fort-sättes människolivets strid, återklingar
dess längtan, och därvidlag finns ingen
gräns mellan organiskt och oorganiskt.
Alltihop är en och samma underfulla
saga. Det märkliga har ocskå inträffat,
att en geografisk barnabok, speciellt
skriven över Sverige och svenska
förhållanden, blivit en synnerligen
omtyckt läsebok i främmande länder.
Det är inte att undra över att
Sveriges allmänna folkskollärarförening
känner sig nära förbunden med och i
stor tacksamhetsskuld till Selma
Lagerlöf. Eedan år 1908 kallades den snart
världsberömda författarinnan och
nobelpristagaren till föreningens
hedersledamot.
Avsikten med dessa rader har
naturligtvis ingalunda kunnat vara att söka
värdesätta Selma Lagerlöfs insats i
svensk kultur. Genom att nämna några
av den stora författarinnans verk har
Svensk Lärartidning velat bringa sin
hyllning på hennes högtidsdag den
20 nov. För trettio år sedan skrev
Oscar Levertin en entusiastisk essay
över henne och blott med det tillägget,
att verklighetskravet stegrats med tiden,
gäller Levertins karaktäristik ännu för
den sjuttiofemåriga författarinnan.
»Sannerligen Selma Lagerlöfs själ har
vandrat genom många åldrar och
gestalter. Hon har varit en isgrå vala i
den bortersta forntiden,t siande i
stormen, en livsyr, bortrövad jarlsdotter och
en ångerfull klosterspäkerska,
troll-packa, helgon, häxa och trälinna och
ännu mer.» Klas Aquilonius,
SVENSK LÄRARTIDNING
LÅT GROTTEKVARNEN VÄNTA PÅ SIN MALD
Bättre att gå i skola än att vara arbetslös
Sjuårig folkskola önskvärd
Av NILS HELGER
I mer än 50 år har det stått i vår
folkskolestadga, att skolåldern räknas
från och med det år, då barnet fyller
sju år till och med det år, under vilket
barnet fyller fjorton år. Men dessa sju
år har sällan helt utnyttjats. Den
verkliga skoltiden har i regel blivit endast
Sex år, beroende därpå, att den s. k.
normalplanen för rikets folkskolor
uppdelade den lärokurs, som skulle
genomgås, på sex årskurser. Härutinnan
gjordes en ändring i och med 1919 års un-
dervisningsplan, som upptog kursplaner
och timplaner även för sjuårig
folkskola. Lärostoffet var i huvudsak
detsamma, men man förutsatte en
utvidgning och fördjupning av kurserna.
I vissa större städer fanns emellertid
även fore 1919 sjuåriga folkskolor,
antingen av det slag, som sedan upptogs
i undervisningsplanen av nämnda år,
eller också i form av första klassen i
»folkskolans högre avdelning».
Skillnaden mellan dessa båda skol-
klasser var dels att kurserna för sjunde
klassen enligt undervrsningsplanen icke
gick nämnvärt utöver den egentliga
folkskolans pensum, under det att
kurserna för första klassen i folkskolans
högre avdelning utgjorde en påbyggnad
till den sexåriga folkskolans kurser och
dels att den sjunde klass, som
undervisningsplanen anvisade, var
obligatorisk, medan folkskolans högre avdelning
var frivillig.
Eedan 1901 fanns på några platser
folkskolans högre avdelning.
Sammanlagda barnantalet i dessa gick emellertid
upp till endast 106. År 1914 hade
antalet stigit till nära nog det dubbla, och
ökningen fortsatte till 1919, då i
åtskilliga samhällen, däribland
huvudstaden, folkskolans högre avdelning
omorganiserades så, att denna avdelnings
första klass blev sjunde klass i den
egentliga folkskolan och folkskolans
högre avdelning blev en 1-årig påbyggnad
till denna sjunde klass. Men folkskolans
högre avdelning finns alltjämt i en hel
del skoldistrikt.
Den för barnen i respektive
samhällen obligatoriska sjunde klassen har
vunnit allt kraftigare utveckling, och år
1931 var antalet skoldistrikt, som
genomfört 7-klassig folkskola, 340, och
antalet lärjungar i sjundeklasserna var
över 13 000, en utveckling som
uppenbarligen tyder på att klassen för dessa
samhällen fyllt ett behov.
Den sjunde klassen fyller ett allmänt
behov.
Kan det nu sägas, att detta behov
föreligger för hela vårt folks ungdom?
Svaret på den frågan beror
väsentligen på om man anser, att den
nuvarande 6-åriga folkskolan fyller sin
uppgift som utbildningsanstalt för det stora
antal lärjungar, som inte har utsikt att
få någon annan skolundervisning än
folkskolans plus en eller två
6-veckors-kurser i fortsättningsskolan. Ja, detta i
sin ordning beror väsentligen på vilka
bildningsbehov man anser de
medborgare har, som inte på grund av någon
särskild funktion i samhället måste
utrustas med vad man kallar »högre
bildning». Är detta behov så ringa, som det
skattas av den insändare i en
stockholmstidning, som menar, att vad
småskolan bjuder är tillräckligt för en
»grovarbetare», då är ju saken klar.
Men de flesta nutidsmänniskor inser nog,
att det för ett människovärdigt liv i ett
modernt samhälle fordras mycket mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
