Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 46. 15 nov. 1933 - Nils Helger: Låt grottekvarnen vänta på sin mäld. Bättre att gå i skola än att vara arbetslös. Sjuårig folkskola önskvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Det fordras till att börja med så pass
ingående kunskap i modersmålet, att
var och en kan förstå, vad som säges
och skrives, och själv uttrycka sina
tankar i tal och skrift på detta modersmål.
Det fordras vidare kunnighet i
matematik och en smula kännedom om
samhällets utveckling och organisation. Nu för
tiden är det nog också nödvändigt, att
varje medborgare vet något om andra
länder. Ja, få är de, som inte någon
gång ställts inför behovet att ha en
smula kännedom om ett mera
universellt språk än det egna. Det
mellanfolk-liga samarbetet gör detta behov allt
mera kännbart år för år.
Den 6-åriga folkskolan kan
uppenbarligen inte fylla alla dessa
bildningsbehov. Gjorda undersökningar visar, att
de kunskaper, som vid 20-årsåldern
finns kvar hos en yngling, som
genomgått endast denna skola, är mycket
bristfälliga.
Mången är kanske färdig att ge
lärarna skulden. Deras utbildning är
bristfällig. Det är de själva de första att
erkänna, och de har därför påyrkat en
reform i lärarutbildningen, bl. a.
universitetsstudier. Men även om de alla
vore filosofie doktorer, så tror jag inte,
att det skulle lyckas dem att bibringa
alla barn i åldern 7-13 år de
kunskaper, som man med rätta kan kräva av
gemene man i nutidens invecklade
samhälle. Därför fordras med nödvändighet
längre tid och större mognad hos
lärjungarna. Varje lärare, som har någon
erfarenhet om folkskolans avgångsklass,
beklagar, att han måste lämna barnen
just vid den ålder, då de börjar kunna
lära sig något, ©et ser ut, som om just
den åldern vore synnerligen lämplig f Or
kunskapsinhämtande. Detta bestyrker
också de lärare, som undervisat i sjunde
klassen.
Men är det inte ändå nödvändigare,
att barnet vid den åldern får lära sig
arbeta, utbilda sig i sitt blivande yrke
eller bidraga till hemmets och familjens
uppehälle ?
Barnen bör ej för tidigt införas i
kroppsarbetet.
För några årtionden sedan var den
uppfattningen nog ganska allmän, att
man aldrig kunde börja för tidigt med
att införa barnen i kroppsarbetet.
Barnantalet i industrien har dock aldrig i
vårt land missbrukats i samma
ohyggliga utsträckning som på andra håll.
12-årsgränsen har sedan gammalt varit den
lägsta för industriellt arbete, och nu är
14 år minimiåldern även för gossars
användning i sådant arbete. Och efter
hand som jordbruket allt mer
industrialiseras, börjar lantbrukaren inse, att han
icke har samma användning för 12-
13-åringar i jordbruket som förr, och
att deras allt för tidiga införande i
regelbundet dagligt kroppsarbete inte är
så lyckligt.
Härtill kommer, att tillgången på
arbete särskilt i städer och
industrisamhällen blivit allt mindre. Vore det inte
då förnuftigt, att 13-14-åringarna fin-
ge gå kvar i skolan, och äldre ungdomar
finge intaga deras platser i arbetet?
Men då måste skolan också utbyggas
med en sjunde klass, som upptar dessa
barn och ger dem en för deras ålder
avpassad undervisning. Såsom förut är
sagt, har detta också skett i en mängd
skoldistrikt. Särskilt sedan det blivit
medgivet att med skolöverstyrelsens
tillstånd anordna den sjunde klassen, även
då den är obligatorisk, som en verklig
påbyggnad till folkskolan och däri
inrymma första fortsättningsskolekursen,
har intresset för denna klass varit i
ständigt stigande.
Det vitsordas också från alla håll, att
skolplikten kunnat upprätthållas utan
tvångsåtgärder och att den
övergångsbestämmelse, som i ömmande fall
medgiver befrielse från skolgång, mycket
sällan behövt tagas i anspråk.
Efter skolan - arbetslöshet.
I utlandet är sjuårig folkskola regel.
Det är så vitt jag vet endast Finland,
de baltiska staterna och Turkiet som
nöjt sig med 6 obligatoriska skolår. Och
på många håll, exempelvis i Danmark,
i vissa tyska stater och i England, har
man på dagordningen frågan om en
ökning av skoltiden till 8 år. Åtgärden
motiveras överallt bl. a. med dess
inverkan på arbetslösheten. Det är bättre,
menar man, att 14-15-åringarna går i
skolan, än att sådana barn i tio- och
hundratusental varje år kastas ut på
arbetsmarknaden för att konkurrera med
sina föräldrar och syskon om de få
arbetstillfällena.
En stor del av de från skolan
avgångna barnen blir naturligtvis arbetslösa
från början. På folkskolestyrelsens
uppdrag gjorde jag härom året bland första
årets fortsättningsskolbarn en
undersökning om deras arbetsförhållanden,
och den visade, att den roll dessa barns
arbetsförtjänst spelade för familjernas
förvärvsmöjligheter var mycket
obetydlig. Många» var fullständigt utan
arbete, andra hade arbete en eller annan
månad, och det var mycket få, som hade
arbete hela läsåret. De anställningar,
som dessa barn hade, var ingalunda
några framtidsplatser utan
springpojks-sysslor o. d., från vilka de avskedas
efter ett eller annat år för att sen gå utan
arbete i den farligaste åldern. Man
gjorde ovillkorligen den reflexionen, att det
varit bättre, att dessa barn fått vänta
något år med att tillträda platserna och
sedan behålla dem något år längre.
Tillfälle bör därför beredas de
föräldrar, som vill och kan det, att låta
sina barn gå i skola ett sjunde år. Detta
kan ske genom inrättande av en
folkskolans högre avdelning. I Lidingö har vi
nu 15-årig erfarenhet av en sådan
skolform, och den har vunnit allt större
intresse från både föräldrars, barns och
skolmyndigheters sida. Vi började 1919
med en liten klass. Barnantalet har
sedan stadigt ökats med varje år och
utgör nu 68 i två stora klasser. Men inte
nog härmed. Efter några år kom
föräldrar och barn och frågade, om inte
barnen finge gå ännu ett år i skola. Jag
begärde då hos folkskolestyrelsen, att en
åttonde klass måtte inrättas, om
tillräckligt antal barn, d. v. s. ett 20-tal
anmälde sig till en sådan klass. Styrelsen och
fullmäktige gick in härpå, i några fall
emedan vederbörande ansåg, att det
inte fanns någon risk för att
anslutningen skulle bli så stor. Dessa hade
räknat fel. Även till 8 :e klassen har
anslutningen blivit så stor, att vi nu har
två medelstora åttondeklasser.
Det är också att märka, att vi i
Lidingö har ett stort läroverk, som bygger
på den 6-åriga folkskolan. Av 180-190
lärjungar, som vart år avgår från
folkskolan, går ett hundratal till läroverket,
65-70 till folkskolans högre avdelning
och endast ett 20-tal till
fortsättningsskolan. Vi har i Lidingö rätt mycket
arbetslös ungdom. Men dessa skaror
skulle ha varit avsevärt större, om vi
inte haft dessa 170-180 ungdomar i
daglig skolgång.
Mera praktisk undervisning i den
högre avdelningen.
Den viktigaste anledningen till att
folkskolans högre avdelning vunnit
sådan anslutning i Lidingö är utan tvivel
den praktiska läggning denna skola
från början erhållit. Försök på andra
håll har visat, att en frivillig sjunde
klass med endast utvidgade kurser i de
vanliga folkskoleämnena har varit
alltför litet lockande. Det är nödvändigt att
något nytt kommer till, och något, som
föräldrar och barn finner användbart i
det praktiska livet.
Naturligtvis måste modersmålet och
räkning inta ett viktigt rum i
kursplanen för en påbyggnad till folkskolan,
helst som barnens kunskaper i dessa
ämnen är mycket bristfälliga, men
uppgifterna för arbetet i dessa ämnen
måste inriktas på praktiska ting.
Då sjunde klassen ska ersätta första
fortsättningsskoleåret, måste givetvis
ämnet medborgarkunskap vara med, och
i anslutning till detta ämne förelägges
1113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
