Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 47. 22 nov. 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skandalen Skredsvik har utlöst en lätt
förklarlig harm i pressen. Svenska
Dagbladet avfyrar följande
kraftiga salva:
Ostörd får kyrkoherde Skredsvik med
ständigt tilltagande djärvhet, för att inte
använda ett vida kraftigare ord, demonstrera sin
katolska övertygelse. Ostörd får han smäda
och smutskasta den kyrka, vars tjänare han
är, och av vilken han uppbär lön. Ostörd får
han - förmodligen? - kränka det stora
minne Sveriges kyrka i dagarna firat genom
att slänga alla församlingsplikter och resa
bort och övervara en katolsk gudstjänst,
alltså en symbolisk utmaning, ett slag i
ansiktet på svensk lutherdom.
När hr Skredsvik blamerade sig för två
år sedan, yttrade en röst ur Uppsala
teologiska fakultet ungefär följande: »Nog står
Sveriges kyrka ut med hr Skredsvik, frågan
är bara om han som hederlig karl står ut
med den.»
Nu ligger saken helt annorlunda till.
Frågan huruvida hr Skredsvik står ut med
Sveriges kyrka kan man - liksom frågan om
hans hederlighet »på den punkten - saklöst
lämna därhän. Men ett är säkert: nu står
Sveriges kyrka icke längre ut
med hr Skredsvik!
Det är ingen överdrift att använda ordet
skandal om hr Skredsviks kvarstannande i
svenska kyrkan. Icke med hänsyn till att han
vill stanna - ty han har för länge sedan
bitit huvudet av skammen - utan att han
får stanna.
Över hela landet fråga sig intresserade,
visst inte bara kyrkans folk utan människor
med normala anständighetsbegrepp över
huvud taget: hur kan sådant få pågå, finns
det inte domkapitel i Visby?
Jo, vad det finns domkapitel i Visby! Men
det gör som skåningen: det sitter och tänker,
och när det inte tänker, så sitter det. I
fallet Skredsvik synes domkapitlet inskränka sig
till att enbart sitta.
Hur länge?
Också Svenska Morgonbladet
anser måttet nu vara rågat:
Kyrkoherde S. har kastat masken och
framträtt som fullfjädrad katolsk agitator. Det
förefaller under sådana förhållanden som
självklart, att han icke längre kan kvarstå som
präst i den svenska kyrkan. Var hans
ställning tidigare motbjudande, så är den nu
fullständigt ohållbar. Det synes, som om hr S. och
hans katolska meningsfränder skulle anse
svenska statskyrkan så viljesvag och orkeslös,
att man kan behandla henne precis hur som
helst. Det är dock troligt, att man härutinnan
misstagit sig. Så svag är hon säkerligen icke,
att hon tillåter uppenbar drift med för henne
heliga och centrala sanningar. Men vad vore
det annat än ren drift att begå Lutherminnet
genom anordnande av katolska mässor i en
svensk landskyrka?
Det måste sägas, att den katolska
propagandan här i landet börjar taga sig högst
osmakliga och motbjudande former. Det kan
erinras om händelserna kring franska skolan
för blott några månader sedan, då hela
landet upprördes över det sätt, varpå den
katolska ledningen gick till väga, för att som
den trodde bättre tillgodose de renodlade
katolska intressena. Och nu denna skandalösa
historia nere på Gotland! Det är synbarligen
hög tid, att det klart och utan omsvep säges
ifrån, att vi här i Sverige icke tolerera en
katolsk propaganda i dessa ogenerade
former.
Hr Skredsviks egen syn på frågan
framgår av ett intervjuuttalande:
- Om vi, säger intervjuaren, ställer
frågan rakt på sak: är kyrkoherden lutheran
eller katolik?
- Det är en komplicerad fråga. Biskop
Rundgren känner mycket väl min
inställning. Jag är kristen. Jag tjänar den kyrka,
som Ansgar förde hit till landet, som gav
Birgittas liv dess innehåll, som Sankt Erik
tjänade.
- Men hur går detta ihop med ett
kyrkoämbete i den svenska lutherska statskyrkan?
- Den svenska statskyrkan är ju ingen
bekännelsekyrka. Den är en kyrka stadd i
upplösning. Men det hindrar icke, att jag
ändå kan verka inom henne, i hopp om att
hon en dag ska återfinna sig själv. Det finns
alltjämt i den svenska statskyrkan så mycket
kvar av den gamla kristna kyrkan, att man
kan hoppas, även om de irreligiösa krafterna
nu fört det därhän, att kyrkan snart mest
blivit ett statligt institut for allmän
tjänstaktighet. Vi har dock trots allt ännu ej
hunnit så långt här som i Hitlers lutherska kyrka,
vilken nu blivit ett så lydigt stats redskap, att
endast den katolska kyrkan kan rädda
kristendomen i Tyskland. Den som vill bemöda
sig om att förstå mig ska också förstå, hur
jag med min allmänna inställning kan kvarbli
i den svenska statskyrkans tjänst.
Vi hänvisar till ledaravdelningen.
Gör modern ungdom revolt för eller
mot friheten? spörjer redaktör Valter
Åman i en artikel i Socialdemokratiska
ungdomsförbundets organ Frihet.
Frågan är motiverad med hänsyn till de
aktuella svärmerierna för de
nationalsocialistiska och fascistiska stats- och
människoidealen:
Det förefaller icke onaturligt, att dylika
stämningar kommer till uttryck bland
ungdomar, som ringa eller intet sett av världen
utanför skolans portar, ungdomar som har
svårt att förstå det som rört sig i tiden.
Vad är det, som främst präglar dessa
ungdomars tillvaro? Isolering från
samhällsrörelserna, en viss disciplin i skolan, medvetande
om svårigheterna att över huvud taget få
försörjningsmöjligheter och - säkerligen ofta
- svårigheten att släppa den klassificering
mellan olika grupper, som läroverken och
folkskolan åstadkommer. Gymnasisten har
många gånger svårigheter att förstå, att han,
när han lämnar skolan bakom sig, icke har
den privilegierade ställning gentemot
»folkskole-folket», som han haft i skolan.
Att den tyska nationalsocialistiska
rörelsen skulle gå oss spårlöst förbi, har
väl ingen egentligen trott, fortsätter
författaren:
Är det då så märkvärdigt, att en del av
skolungdomarna i Hitler ser en av dessa
»starka» män, som man i unga år alltid
älskar att fantisera om? Man får icke
glömma, att större delen av ungdomen hyser en
avgjord respekt för den fysiska styrkan, det
råa våldet. Vilka idealfigurer hade tidigare
ungdomsgenerationer? Jo, Napoleon, Karl
XII, Bill Cody, Sherlock Holmes, Macistes,
Starke Arvid och en del i detektivböckerna
figurerande »duktiga» förbrytare. Det är
ganska säkert, att en stor del av våra dagars
ungdomar sätter Charles Lindbergh, Harry
Persson, Nurmi, Balbo, Hitler, Mussolini och
andra representanter för den individuella
eller kollektiva fysiska styrkan eller
nervstyrkan rätt långt fram på rangskalan.
Ungdomen är nu en gång sådan. De ungdomar,
som själva icke kan skapa sig en plats
i solen genom sin egen individuella fysiska
prestation - inom idrotten exempelvis -
dessa ungdomar drömmer om att genom
disciplinen kunna skapa en grupp eller
massa, som just på grund av disciplinen blir
något att räkna med på det fysiska området.
Vad man inte själv förmår - att utmärka
sig fysiskt - det hoppas man att den
disciplinerade gruppen ska åstadkomma.
Var finns då den säkerhetsventil, som
kan förhindra, att gymnasist-nazismen
blir en fara ? Författaren ger för sin del
svaret: Idrotten och uppfostran. »När
skolungdomen lär känna världen
utanför skolportarna, blir den oftast kurerad
från sin sjuka.»
Numera lär man också bland de ytterst
få vettiga barnpsykologer, som
existerar, vara tämligen överens om, skriver
Göteborgs-Posten i anslutning
till Ungdomens bokvecka, att även de
direkt för barn skrivna böckerna har
existensberättigande, och fortsätter
vidare :
Mindre lätt är det att komma överens
om hur dessa böcker ska vara beskaffade.
Det beror i så hög grad på vilka ideal man
hyllar. Ibland säges det till exempel, att
ungdomen inte alls vill veta av några direkt
uppbyggliga böcker. Det är icke sant -
många barn älska just sådana böcker! Ibland
hyser man farhågor för böcker, som
uppmuntrar till överdådiga äventyr. Ibland
varnar man mot allt för pacificerad
ungdomslitteratur. Som allmän regel kan nog sägas, att
det lätt blir chronschougeri, när äldre
personer slår sig ner och proklamerar, att detta
eller detta innehållet i en bok gör den
olämplig för barn. Man kan säga, att en
ungdomsboks innehåll icke får skapa skrämsel eller
ångest hos sin läsare och icke får lägga
hyende under eventuella anlag för
perversiteter av något slag - det gäller ju framför
allt att hålla grymhetsinstinkter i tukt! -
men några fler generella principer torde det
vara svårt att fastställa. Möjligen skulle man
bara ytterligare vilja viska
barnboksförfattarna i örat: kan ni skildra en figur så, att
det blir en hjälte för ungdomen – en sådan
där halvt mytologisk gestalt, som
ungdomarna dyrkar - så styr gärna ut honom med en
rad egenskaper och smådrag, som vore
önskvärda även hos den unge läsaren. Då lämnar
ni ert goda bidrag till uppfostran, ty de
följer gärna sin hjälte i allt! Det kan ju
också ligga en liten fingervisning för
föräldrar, som väljer böcker åt sina barn, i
dessa förtroliga ord till författarna.
Å andra sidan är det säkerligen så, att ett
barn, som vuxit upp tillsamman med idel
utsökt litteratur av relativt konstnärlig
kvalitet, blir tämligen oemottagligt för snömos- och
baktrappsböcker. Förstklassig litteratur är
troligen ett fullt tillförlitligt motgift för
framtiden mot dåliga böcker. Men
vaccineringen får ske försiktigt. Ett barn, som
händelsevis märkte, att dess lektyr kom med
lärorika avsikter, skulle tämligen ofelbart
vända ryggen åt de välmenta bokgåvorna.
Skolmagistrars vänliga råd till barnen om vad
de böra läsa på lediga stunder, torde
synnerligen ofta vara sådd på hälleberget.
Förlagens ansvarskänsla, föräldrars och
andra äldre bokgivares urskillningsförmåga
samt skol- och ungdomsbibliotekens goda men
opedantiska bokurval och lockande former för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
