Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50 B. Boknummer. 13 dec. 1933 - Klas Aquilonius: Människor i nöd - Nära jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
Människor i nöd
GODNATT, JORD. Av Ivar L o-Jo han
s-e o n. Bonniers. Pris 10 : -.
Ivar Lo-Johansson är en orädd man.
Vad hans roman blottar av ett
ståtar-samhälles liv på en sörmländsk
herrgård från sekelskiftet och fram till
världskrigets utbrott, är icke ämnat som
rekreationsläsning. Med sin roman vill
han slå ett slag f or den andliga
befrielsen av statarna, trälarna i den svenska
samhällskroppen. Han är överlägset
sakkunnig. Den som skriver dessa rader,
har, ehuru född i stad, haft tillfälle att
få inblickar i ämnet under samma
tidrymd, som romanen omspänner, och
vå-~gar därför intyga författarens
sakkännedom.
Vidare har Lo-Johansson sant och
konstnärligt verksamt skildrat den
revolt, som pojkar i pubertetsåldern gör
mot det all individualitet dödande
sta-tarlivet.
Men statarna märker man inte så
mycket av, ty de går fullständigt ihop
med jorden, som de trälar i. De driver
sina oxar och förbannar jorden, som
suger upp deras svett, men saknar den
revoltande, som slår ut i handling^ När
.till slut en särling bland dem, söker
samla dem till att medelst strejk
förbättra sina villkor, tyr de sig förskrämda till
sin herre, baronen. De har de gamla
vanorna i kroppen. De börjar skörden,
när tiden är. - Alla har dock eller har
en gång haft en dröm om befrielse:
»Det var de blonda torpen, kring vilka
ståtarnas drömmar kretsade.» Gårdens
arbetsammaste statare och segaste och
snålaste statarkäring övertar slutligen,
, när de redan är över de femtio, ett uselt
torp, som företrädaren gått under på. I
en av de ytterst få solbelysta scenerna
med något av den klassiska ron har
Lo-Johansson just tecknat torparens
söndagsmorgon. »Stallet växte till ett
tempel. Han firade sin söndagsmorgons
intåg med att rykta en hästländ skinande
blank.»
Författaren beklagar knappast
statarna, han endast skildrar deras liv.
De har sitt inkörda arbete och oroar sig
sällan utom på höstarna, då de gruvar
sig under en flyttningsfeber, som för de
äldsta blott yttrar sig i meningslösa
flyttningshot.
Mot godsets statarlängor däremot
riktar författaren sin strålkastarbelysning
och i dess obarmhärtigt skarpa ljus ser
man en bokstavligt talat krälande
barnaskara med dess av oförnuftig
matordning, hårt arbete och många barnsängar
deformerade mödrar. Statarkvinnorna
är de verkliga trälarna i
statarsamjiäl-let. De trälar för baronen, mannen och
barnen. Förslöade av det sig ständigt
upprepande enformiga livet, känner de
sig nervösa och olyckliga. Författaren
har skarpsynt iakttagit, hur de även
inför den egne mannen intar en
trälin-nas ställning. Måltiderna förlöper
nämligen på följande sätt: »Vid bordet var
kvinnorna aldrig med. De tog ett fat,
lade en bit på det, och slank skygga
undan. De såg ut som hundar, vilka fått
ett ben att gnaga på, för att sedan så
försiktigt som möjligt smita undan med
rovet.
Hela sitt liv hade modern ätit gående,
stående, ibland sittande på spiskanten
eller på ugnsluckan.»
Men framför allt är det barnaödena,
som griper läsaren. Vid ladugårdens
betäckningsplats ligger statarbarnen på
lur och insuper med giriga sinnen
alstringens hemligheter. Kring dessa
kretsar oftast deras tankar liksom i deras
oerhört brådmogna lekar. Lo-Johanssons
hänsynslöst öppna framställning av vad
pubertetsåldern innebär för en pojke av
fantastiska, himlastormande drömmar,
av korta stunders lycka, men
framförallt av kval och av nedbrytande
skuldkänslor torde utgöra romanens tyngst
vägande partier.
Strindbergs Tjänstekvinnans son
kommer en i tankarna, men liksom i
blixtbelysning står det klart för en, vad de
mellanliggande 46 åren har fört med
sig av psykologisk djupplöjning och
il-lusionsfri öppenhet. Ty Lo-Johanssons
»Godnatt, jord» är icke blott en roman
om statarna utan framställer också
liksom Strindbergs en människas
utvecklingshistoria.
Den röda tråden är nämligen
parallellhistorien om två pojkars - Ture och
Mikael - uppväxt fram till
femtonårsåldern. Trots alla deras förvillelser
rinner det friskt revolterande blodet i
bägges ådror, och de vill bort från
statar-och torparliv. De t. o. m. stjäl
pengar, så att de ska kunna resa till Stock:
holm för att köpa böcker och därur
släcka sin kunskapstörst. Uteslutande
tragiskt utvecklar sig dock Tures historia,
en historia om en sönderfallande själ.
Han var ett mekaniskt geni men kämpar
en ryckig och till slut meningslös kamp,
och då vi till slut lämnar honom, är han
en lunsig kogubbes hunsade, sinnesslöe
slav. - Mikael är mera danad för
denna, jorden, ehuru underlägsen Ture i
begåvning. Han lyckas bl. a. vinna den
hätskt skildrade lärarinnans bevågenhet.
- Varför kan så få författare se
objektivt på lärarinnan, varför kan de icke
fatta, att deras hätskhet mot henne är
ett utflöde av, ett uttryck för den egna
barndomens olyckliga tillstånd ? -
Mikael behärskas ständigt av drömmarna
att bli något stort och ryktbart, och som
han ärvt sina segt uppåtsträvande
föräldrars kraft, går han inte under. Han
sliter sig lös, lämnar hemmet och säger
godnatt, jord. Diktarkraften väller
fram inom honom, och i sina diktverk
ska han skildra ståtarnas nöd. »Så skall
han uttrycka det, så skäll han tömma
det alltsammans i en ofantlig bägare -
ståtarnas nöd, ståtarnas kvalda längtan,
ståtarnas dåliga luft, deras slappa revolt
och hela deras fega, underdåniga
uppgivenhet.» -
Ivar Lo-Johanssons roman är ett
storverk, så vitt det är stort att rikta
iipp-märksamheten på människor, som lida
andlig nöd. Den bokläsande allmänheten
har ansett detsamma, ty när detta läses,
är redan fjärde upplagan ute i
marknaden.
Klos Aquilonius.
Nära jorden
EN MANS VÄG. Av F. E. Sillanpää.
Holger Schildts förlag. Pris kr. 6: 50.
Av Finlands nu levande författare
torde ingen här i landet för närvarande
vara så uppskattad som F. E. Sillanpää.
Hans popularitet är icke ett
ögonblickets verk. Den tragiska skildringen från
inbördeskriget »Det fromma eländet»
och den lyriskt högtstående
prosaberättelsen »!Silja» har var för sig bidragit
härtill. I fråga om stämningsvärde
och komposition kan man icke uppvisa
många motstycken till den senare inom
nordisk litteratur.
Nu till julen föreligger i svensk
översättning Sillanpääs senaste arbete »En
mans väg». Bokens huvudperson bär
det icke obekanta namnet Paavo. Förf.
har därmed skapat en bondegestalt, som
dock icke är utan. förebilder i tidigare
finsk diktning - hos Runeberg och
Aho. Vi får följa Paavos liv och
utveckling, tills han blir fullvuxen man
och ägare av Ahrola gård. Kring
centralgestalten möter vi ett helt
typgalleri. Bland dessa är särskilt teckningen
av de båda kvinnorna i Paavos liv
fängslande. Den mörka, jordbuiidna
tor-pardottern Alma står som en motsats
till den förmögna, sjukliga
hemmans-ägardottern Anni. Alma vinner först
Paavofc kärlek, och i analysen av deras
förhållande, av de djupa band, som
binder dem samman, har förf. fått fram.
en psykologisk iakttagelseförmåga och
en djup innerlighet, väl känd av den
som läst Silja. Paavo gifter sig ined
den rika, men hustrun och deras barn
dör. Efter prövningar och bittra
lidanden förenas till slut Paavo och Alina.
Detta händelseförlopp har Sillanpää
skildrat med ingående kännedom om
den finska allmogens miljöförhållanden
och med kärlek till finsk natur.
Sambandet mellan människorna och jorden
är många gånger starkare än de band,
som binder människorna vid varandra.
När Paavo morgonen efter hustruns död
går ut och sår grä&frö på tegarna,
finner han lugn och rö under arbetet med
jorden. Denna samhörighet med jorden
för tanken till Hamsuns bondeepos
»Markens gr^de».
Förf. har låtit kompositionen ansluta
sig till de olika årstiderna. Skildringen
av högsommaren, särskilt av
höbä-rg-ningen, eller av Almas vandring till
Ahrola gård den månljusa vinternatten,
hör till det som man icke glömmer i
första taget. Sillanpääs roman är en
hymn till arbetet och till jorden.
Staden och stadslivet är han ingen vän av.
Liksom i Silja möter vi även här en
blandning av idyll och realism.
Författarens fängslande, vackert utmejslade
språk får mången gång starka poetiska
inslag. »Finlands juli, en fullhetens
1254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
