Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50 B. Boknummer. 13 dec. 1933 - Daniel Rydsjö: Euripides på svenska - Klas Aquilonius: Saklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
gjort honom väl skickad att förmedla
bekantskapen med grekisk diktkonst.
Han har stannat inför Euripides, den
tredje och siste av de stora hellenska
tragöderna. Det är säkerligen ingen
tillfällighet; de strängar, som klingar
hos den store mästaren från antiken,
har funnit gensvar hos honom själv.
Tack vare Gullberg kan vi nu läsa tre
Euripidesdramer på svenska i en
tolkning, som övervunnit alla märken efter
brottningen med formen. Det är de tre
märkliga dramerna Hippolytos,
Medea och nu sist Alkestis.
»Alkestis är», säger övers, i förordet,
»ett spel om livet, döden och
uppståndelsen. Dionysos, druvans, rusets,
inspirationens gud, diktens och musikens
beskyddare, till vars ära Alkestis
uppfördes i Aten år 438 f. K.,
förkroppsligar inte bara festens yra. Vinstockens
herre står naturen nära; hans historia
symboliserar naturens död och
vinter-dvala, pånyttfödelse och vår. Han är
den lidande guden, som plågas, dödas
och återuppstår igen ifrån de döda.»
Dessa motiv återklingar i skaldens
dramatiska dikt, bemängda med
jordbun-den realism. Diktaren blandar det
tragiska med det komiska på ett sätt, som
ofta väckt förargelse hos dem, som
särskilt älskar stilrenhet och klara linjer
såväl i tragedi som komedi. Men det
var ju Sokrates oförgripliga mening,
att de båda diktarterna i sina högsta
former är besläktade, och när han i den
tidiga morgontimmen efter det stora
gästabudet utvecklade denna lära för
de få, som inte hunnit insomna, hade
han säkerligen diktaren Euripides i
tankarna.
Alkestis är den vackra sagan om ett
kvinnohjärtas offer. Alkestis offrar sig
för att rädda sin makes, konung
Admetos liv. Gudarna hade bestämt hans
död, men han kunde få frist, om han
kunde få en annan att offra sig i hans
ställe. Ingen befinnes villig; hans egna
föräldrar vägrar, släktingar och vänner
likaså. Då anmäler sig Alkestis, och
dödsguden Thanatos kommer för att
hämta sitt byte.
Thanatos möter sin kollega Apollon,
och de båda växlar några föga vänliga
repliker. Denna respektlösa behandling
av gudarna är ett drag, som ofta
återkommer i Euripides dikt. Liksom den
gamle tänkaren Xenofanes ville skalden
reformera den gängse
gudsuppfattningen, som förutsatte alltför mänskliga
egenskaper hos Olympens bebyggare.
Apollon vill förmå Thanatos att
avstå från rovet eller åtminstone vänta,
tills Alkestis blivit äldre, men
dödsguden säger sig ha särskild förkärlek
för de unga. Alkestis möter döden med
hjältemod men utan överspänd
offerglädje. Admetos sörjer, men icke utan
en hemlig tillfredsställelse över att få
bli kvar i livet. Han slungar många
hårda ord mot sin gamle far för dennes
ovillighet att gå i döden men träffas
av några vassa repliker, som är
obarm-’härtigt avslöjande. Alkestis föres till
graven.
Under tiden har en annan gud uppen-
.! hårat sig’,/.’ nämligen Herakles med
klubba och lejonfäll. Han får inte veta
vad som hänt utan inbjudes att
förpläga sig med mat och dryck. Detta
sker också ganska grundligt. Först när
han mätt och beskänkt träder ut, mötes
han av budskapet om Alkestis död.
Ruset försvinner; han får lust att spela
Thanatos ett spratt:
På honom, eom är herre över liken,
den grymme Thanatos med svarta vingar,
går jag och lurar, och jag vet hans väg:
han ’Sörplar i sig offerblod vid graven.
Han beger sig i väg, och efter en
ordentlig gastkramning tvingas
dödsguden att återlämna den unga kvinnan
utan villkor. Herakles återvänder med
sitt byte och söker upp Admetos. Den
djupt beslöjade kvinnan teäger han sig
ha vunnit som pris i knytnävskamp
och brottning, nu vill han lämna henne
i vård hos Admetos, tills han kommer
åter. Denne vägrar men ger till sist
med sig och finner snart till sin
outsägliga häpnad, att det är Alkestis, som
livslevande står framför honom. Det
var Herakles originella sätt att tacka
för gästfrihet och välfägnad. Så kan
en stark och god gud lägga till rätta
vad en annan fördärvat. Men hur blir
det så med planen och meningen i det
hela? »Jeg spörger blöt, mit kald er ej
ät svare» - denna Ibsenska deklaration
kan också gälla Euripides. Det är
verkligen en hel härva av problem, som
manas fram i Alkestisdramat. Diktaren
låter dem passera revy för alla som har
öron till att höra och Ögon till att se,
varefter han avrundar det hela med
körens reflexion:
I många gestalter ta makterna form.
Vad aldrig vi anat fullbordar en gud:
’haft kastar omkull det vi (hoppades på,
men det vi betvivlade reder han upp.
’Så gick det till slut i vårt drama.
Daniel Rydsjö.
Saklighet
LANS OOH LYRA. Litterära studier och
kåserier av Emil Zilliacus. Gebers.
Pris 5: 75.
Klädd i frack och vita handskar
kåserade från en talarstol för en del år
sedan den världsberömde tyske forskaren,
professorn i grekisk filosofi
Wilamowitz-Moellendorff. Ämnet var Eros och
kåseriet ett smycke, ett konstverk. Man satt
andlöst lyssnande på
vetenskapsmannen, som samtidigt var poet: lärdom och
kritisk skärpa hade ingått syntes med
fantasien, som givit anda och liv åt
tecknen på papyrus och pergament. .- Helt
nyligen föreläste Emil Zilliacus om
bondeskalden Hesiodus. Ännu en gång stod
man inför samma syntes. Men den unge
docenten representerar ett annat
släktled, som fruktar skönandar och
eftersträvar den påtagliga sakligheten,
realismen. Han talade icke om den
himmelska Eros utan om hur brödet under
svett och möda blir till. Men all kärv
saklighet kunde ej skymma bort poeten
i vetenskapsmannen, Snart nog hade
hans suggestiva ordkonst trollat fram
hela Hellas för vår syn, och vår kulturs
ungdomstid trädde fram, då den ännu
var bestrålad av förhoppningarnas
vårsol.
I Emil Zilliacus förnämliga
essaysamling »Lans och lyra» återfinns allt
som karakteriserar föreläsaren,
nämligen en kärv saklighet som inifrån
belyses av skaldens syner.
Författaren påpekar i uppsatsen
Hesiodus, profeten och bondeskalden, hur
den kärve, misstrogne, ständigt en aning
missnöjde Hesiodus i sin lärodikt om
jordbrukets rätta bedrivande inte
eftersträvar någon poesi. Men där finns den
enkla och ursprungliga poesi, som
ligger i de skildrade tingen själva: i själva
den vardagliga, oidealiserade naturen i
sol och regn, i höstslask och vinterkyla
och i alla lantmannens primitiva och
uråldriga arbeten på fältet.
I denna karakteristik av Hesiodus
har Zilliacus även angivit sitt eget
program: saklighet.
Understundom blänker dock
ordbilder fram ur den lugna undersökningen,
vilka ådagalägger, att en poet av rang
fört pennan. Vid behandlingen av
Ai-chylos Perserdrama ger han oss t. ex.
en sinnesanalogi av sällsam skönhet:
»Den ljusa klangen av en stridstrumpet
brann som ett bloss.» Att dessa ord är
hämtade ur. dramat förringar icke
Zilliacus ära, ty översättningen är hans.
Förutom de skönhetsvärden av kärv
manlig struktur, som skänkes oss,
erhåller vi i Zilliacus studier och kåserier en
ovanligt väl samlad bild av det dagliga
livet i Hellas. Från de primitiva
träbänkarna eller från backsluttningen ned
mot friluftsscenens jordstampade
skådebana bevittnar vi tillsammans med
Hellas egna söner tragediernas höga
gudstjänster liksom komediernas
dagsaktuella, burleska och oerhört hänsynslösa
gäckerier, »blixtrande kvicka revyer,
präglade av studentspexets bisarra
mentalitet». Zilliacus har också öppnat
möjligheten för läsaren att deltaga i de
attiska gästabuden. Dessa saknar
visserligen den översvinnligä glansen över
Platons Symposion men utmärkes ofta
av det grekiska lynnets graciösa
stämningsskiftningar mellan reflekterande
allvar och yster lek.
Med stort intresse tar man del av
författarens som alltid frasfria
undersökning av Frödings skuld till ’Xenoföns
Anabasis, även bekant som »de tio
tusens» återtåg. Frödings dikt Ur
Anabasis börjar som bekant sålunda:
»När så barbarerna fördrivits eller
dödats,
lät Xenof ön hellenerna slå läger.»
Zilliacus visar, hur den svenske
skalden i minnet behållit en del
detaljer av Xenof öns historia, men att han
fritt hop.diktat de flesta. Det värdefulla,
det bestående åter har helt och ogrumlat
fixerats i skaldens minne. Xenof öns
greker hade nämligen i det levande livet
och under omänskliga strapatser visat
det sanna hellenerlynnets förmåga av
och uthållighet och att
1356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
