Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
hastiga öfvergång ej finnes; liksom den moderliga karlekens
varma blick mer beveker det bara, öfver hvilket den ej alltid
sväfvar. Våren, som rör alla varelser, synes i Norden mer än
annorstädes liksom röra naturens eget hjerta, och ger, särdeles
i bergstrakter, der öfvergången är hastigare, ett skådespel, som
äfven måste genomtränga det dunklaste, mest nedtyngda bröst
med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka. Den för solens
värma smältande snön, som i otaliga bäckar störtar från bergen
ned öfver dalarnes svällande grönska; de ur isens fångsel
lossade mäktiga vattnen, som med ökad fart framskynda på sina
banor, de nästan med ens lofvade träden, ur hvilka de åter
Norden hälsande sångfoglarne, liksom druckne af föltjusning,
fylla den spänstiga, skära vårluften med sitt quitter; den i ett
haf af ljus simmande himmelen, som snart ej mer vet af någon
natt; den fröjd, som bemäktigar sig allt lefvande, — allt
sammanstämmer i den nordiska våren, att ingifva en öfversvämmande
känsla af ett på en gång ur långvarig dvala åter vaknande
lif. Om denna första öfvergång gör ett starkare intryck, så
har den stilla blommande förkofring, som omedelbart följer
derpå, ett eget mer rörande behag, genom dess afbrott mot den
eljest så ofta ofruktbara storheten i den nordiska naturen, och
genom den skugga af snar förgänglighet, som lägger sig öfver
vårens egen skönhet All naturens skonhet har i Norden ett
visst spädt tycke. Det gäller om den utsprickande rosens skära
färger, intill den rodnad, som blommar på føn nordiska flickans
kind; det gäller om det ljusare färgspelet på Nordens himmel,
jämnfordt med Söderns dunkelblåa luft; det gäller om gräsens
och löfveus bär mera lifliga, ljusare grönska, ln ilken, så säll*
samt afbrytande mot vintrens oförändradt quarstående vittnen,
våra dunkla dystra barrskogar, egentligen är ett bevis på en
vextlighetens svaghet, hvilken i Söderns mognare natur och
liksom fullblodiga alster ej finnes. Så liknar skönheten i Norden
nästan alltid ett spädt och ljuft barn, hvars rörande oskyldiga
täckhet redan i vaggan tyckes bedja om försköning för den
hårda lott, hvaraf det en gång skall till förgängelse dömmas; och
den skarpa motsats mellan stränghet och mildhet, liflighet och
1*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
