Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
starna gnäggande med,varma skyar ur näsborrarna, hvimlet af
folk och bestyr; det är en tafla ätt se, det är en tafla att lefva I
Hur mången dag bar jag sett detta! — en med i hvimlet bland
skator, sparfvar och barn. — Hur mången qv$ll har jag ej
betraktat de ur smedjan uppstigande eldqvastar och följt de irrande
gnistrorna, tills de slockpade i den mörka rymden.
Likväl är jag uppfödd i en vrå af verlden. Det är med ett
slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en half
ijerdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut Det
var för den, som blott vill åka i en vrøn, ändan på den odlade
menskligheten.
Det är besynnerligt, att blott föra med sig det grundligaste
intryck af lycka från 80- och 90-talen i förra seklet, då verlden
skakade i sina grundfästen, så att den bäfvar an. ]tf an kände
det ej i den nämnda ändan af verlden, eller betraktade
skådespelet, såsom jag eldqvastarna i smedjeskorstenen. Krig och
hvälfningar på vederbörligt afstånd låta nju^a; sig som en efter*
rätt vid en middag. Märkligt, hvad man kan utstå. Maq
känner äfven vid det förskräckligaste blott en ansats af hjelte*
mod. Förskräckta voro vi ej. De vackra talen i Franska
nationalförsamlingen , så mycket som deraf genljöd långt bort i
skogen, gjorde oss ett oändligt nöje. På blodscenerna trodde
vi ej stort, emedan de alldeles ej passade till orden; och jag
minnes ännu, huru en af våra hederliga grantrøi* talade om Ro*
bespierre (ännu ej Dictator), såsom en förfpljd man af dygdj
som ej fick vara i fred. — Då kom Öfver oss, såsen} ett åsjt?
slag ur klar himmel — Gustaf den III.s mord. — Jag erinrar
mig det, som vore det igår, — hur den förskräckliga nyheten
träffade oss vid bordet — hur första faran gjorde rum för.
tårar— hur vi gråtande trängde oss omkring, vår förträffliga
faders knän, och hur hans ögon och händer upplyftades mot
himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dageliga dödsringningen;
Dock blef ännij det sista årtiondet af adertonde seklet
för Sverige lyckosamt Åtskilliga ytterligare märken, att
tidçn-ej var ämnad till fredlig njutning, skulle väl äfven här kunna
anföras — efteråt. Då såg dem ingen eller glömde dem. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
