Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Ciceros dröm.
- Under en blommande Acacia på sin sköna villa vid Tusculum
insomnade cn afton Marcus Tullius Cicero. Det var just vid
solens nedgång, då ännu naturens pulsar slogo varmt och högt
efter den brinnande kärleksstunden; men svalare flägterlöste sig
ur dagens boja och flögo glada omkring och lekte med dess
hår. Cicero drömde, att en genius sänkte sig ned till hans
läger och lade en iskall hand på hans hjerta. Det gjorde ondt,
när handen först rörde dess veka fibrer; men då den längre
hvilat deröfver, kom ett kallt lugn, liksom en död frid, i hans
hjertas innersta, och han kände sig stark och hård. Och genien
sade: «Stå upp och regera verlden!» Då reste sig Tullius
upp och fattade med handen ett stort och väldigt roder: och
han såg Tidens vågor brusa och svalla, och hela verlden flöt
pä dem som ett prunkande skepp, och ville styras af hans
roder. Men då kom en annan genius, som bar en klar låga i
sin hand, och han lade handen på Ciceros hjerta. Då veknade
det lugna, hårda hjertat: en ljuflig oro, en salig bäfvan
genomströmmade det: han kände sig mild och öm; hans ögon glänste
af tårar, och genom tårarna såg hau det ofantliga verldskeppet
segla fram på Tidens haf, och öfver hafvet låg mörker, och
det stora rodret fördes af en djerf och kraftfull man, och styrde
hit och styrde dit; men för mörkrets skull viste han icke, hvart
han styrde, eller hvart han skulle hamna. Men genien, som
uppvärmt Ciceros hjerta, sade till honom: «Stå upp, var ljus
och upplys verlden!» Och han stod upp, han lyftades upp af
en osynlig kraft, och rymden blef ljus, och tidens vågor
öfver-götos af ett ledande sken, liksom af millioner stjernor, och i
strålarne af detta ljus seglade skeppet, fördt af styrmannens
mägtiga hand, utåt det blåa hafvet, och ju längre det seglade
fram mot sitt mål, en fjerran belägen elyseisk strand, dess
klarare blef rymden.
Då drog sig äter liksom ett flor öfver den slumrandes
ögon, och en röst frågade: «Vill du styra eller upplysa?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
