- Project Runeberg -  Svensk Læsebog, indeholdende Prøver paa svensk prosa og poesi, tilligemed en kortfattet svensk sproglære, ordbog og litterturhistorie /
76

(1843) Author: Carl Lénström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7b

Det Sköna.

Det sköna i naturen är för ett tillgängligt sinne också en ledare
från menniskans lif i det jordiska till hennes lif i andan, ty det
sköna utöfvar ett prestembete. Det är anda och sinne, således
menskligt; det är icke sjelft det heliga, men det heligas tolk.
Huru har jag icke derföre gladt mig, då jag sett det taget i
hägn på jorden. Jag ville nämna, bland många, ett af mina
hviloställen på vägen, der jag njöt denna glädje i rågadt mått.
Men namnet gör intet till saken. Nomenclaturen stadnar i örat.
Det var i eu prestgård. Törnrosbuskarna hade stigit upp på
väggen och klädt sig i brÖllopsdrägt, såsom ville de med sin
hulda omfamning bevara ifrån allt ondt den glada trefliga
men-niskoboningen. Sjelfva kyrkogården med sina grafvar — de
mörka rummen som gapa emot oss, som uppsluka allt hvad
uslingen hinner utflytta ur sin koja och konungen ur sitt palats
— utgjorde medelpunkten, utgjorde kärnan i det älskvärda
landskapstycket, der för öfrigt i sommarens fulla prakt, tanken
på död och förgängelse hade fått ligga oväckt. Lummiga
trädkronor och derunder svällande blommor gjorde denna de dödas
gård till en lustgård för de efterlefvande. Men i denna lust
af att lefva ingeck äfven, liksom luften i blommans porer, en
lust att dö. Så nära beslägtade äro i andestunderna, lifvet och
döden, de växa från samma rot dessa båda ofvantill skiljda
grenar. — När menniskan älskar naturen såsom skönhet, vill
hon också af den blifva älskad tillbaka, och omsluten; och som
hennes anticipation af framtiden sträcker sig till och med ned i
grafven, tycker hon sig komma att sofva så godt, att drömma
så ljufligt, under de kära träden och blomstren.

Unge*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:52:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlasebog/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free