Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
komma, mot ordeii: himmelsblå, guldgul, gräsgrön, hvit och
svart. Vid målandet af en tafla ville han ha så litet som
möjligt att göra med konturteckningens kala linier, utan böljade
genast, som fordom Rubens, med färgläggningen. En gång
beskref han omständligt alla skiftningarna i den rosenfärgade röken
ur en skorsten, då han syntes passera öfver ett vid horizonten
stående, af samma purpur glödande, moln; men icke med ett
ord nämnde han de sköna formerna hos dem båda. En annan
gång — ban vandrade hem från Rosendal — njöt han mycket
af löffällningens praktfullhet och stadnade slutligen framför en
guldl^adig rönn med purpurröda klasar. Trädet stod i en
backe, och mellan dess rötter hade en rännil bildat ett litet
ispalats, ett tempel med kolonnader, interiörer och trappsteg,
och solen, som gick ned bakom Ladugårdslandet, kastade sina
sista strålar in i det lilla templet, der de fram- och
återstud-sade, fantastiskt brutna. Nicander stadnade och gjorde en
skildring, värd att ord för ord skrifvas i bok, men om trädets
eller palatsets former sade han intet; och när strax derefter
talet föll på qvistarna i några pilar utmed Djurgårdsbron, samt
i allmänhet om skönheten i grenarnas lager, utbrast han, efter
en lång stunds tystnad: uMen de är kala ändå!"
Afståndet — vår sista fråga — sysselsatte honom minst,
ty han älskade mera taflans för- än bakgrund. Derföre undvek
han med sorgfällighet breda bottnar och sträckta perspektiver,
både synrör och fjerrglas, allegorier, hänsyftningar, i
oändligheten utlöpande parallelismer, bela lointängs poesien, all
tidspoesi, så väl den, hvilken förlorar sig i forntidens dimmor,
som den, hvilken in i framtidens ställer sin flygt. Ett
blom-sterkransadt nu, sådan var hans skaldmö, aldrig anträffad med
det fel, som blifvit kalladt longe petitum, och genom att
frånskilja hvartenda fjermande ord, var hon i stånd att flytta sina
taflor oss så nära inpå lifvet, att vi tycka oss i sanning vandra
uti lunderna och nästan med handen kunna afbryta deras
blommor.
Dessa äro nu den förklarade skaldens egenheter i valet af
objekter, platsen för deras betraktande och färgläggning, före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
