Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’142
Der ligger jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, att minsta buller höra,
Sig hunden lagt i ring.
Och fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
Och plaska stranden kring.
På trägårdssängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne åbon syns, vid månans halfva dager,
Med vattenkannan fylld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
Försilfrad och förgylld.
Vinrankans dufna prål åt muren vill sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta
Vid regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta
Vallhjonet i sin lur.
Nu sitter lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
1 rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper
Vid syrsans fräna ljud.
Helt låg syns svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
Till regnets förebud.
Ur gräset skymtar fram ringblomman och hvitsippan,
Just der sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
Med sina snabba tripp.
Hör sparfvens späda qval och ungarne på klippan,
Kip kip kyp kyp kip kip!
Kring nattens majestät sig allt i dvala sänker,
Mot rodnan af ett moln en åldrig urna blänker
Uppå en ättehög.
Bland drakar der på gods, bland gyldne bloss och skänker,
Sig Plutos skugga smög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
