Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’169
Solen gar opp —
De fly, de fly, till skogens mörka vrår:
Och menskan med förnyadt hopp
Utur sin hydda går;
Med munter flit, i jordens mull
Sitt korn hon lägger ner,
Och blickar upp, förtröstansfull,
Till dig, som vexten ger.
O Du, som var! O Du, som är och varar!
O Evige! hur högt, hur skönt, hur tusenfaldt
Din vishet, nåd och kraft, i allt,
All jorden, häpnadsfull, förklarar!
Och hafvet svarar —
Det grundlösa djupa,
Det gränslösa vida:
Der böljor på böljor stupa,
Der vindar mot vindar strida:
Der härar af lif, utan tal, utan namn,
Krälande, hvimlande om hvarandra,
Fylla omätliga afgrunders famn:
Der de tunga hvalar vandra
Ur den stumma nattens gommen.
Och menniskan, ej mätt af jordens bröd,
Jagar kring dödens herradömen
Efter lifvets öfverflöd.
Till Dig, till Dig, Du allas Far!
Vår tröst vi alla ställe:
At allt, hvad lif och anda har,
Du gifver uppehälle.
Din milda hand du låter opp,
Och lif, lycksalighet och hopp
Till alla väsen strömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
