Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’170
Ack! när Du icke mer ifrån det höga,
Oss mättar med din hand, oss lifvar med dit öga,
Vi tråne bort,
Vi dö ...
Ack! innan kort
Vi tråne bort —
Och vinden skall vårt stoft förströ?
Men si! öfver jorden din Anda går ut —
Och jorden sig kläder i skönare drägter;
På våra grafvar nyfödda slägter
Sjunga din ära till dagarnes slut!
Till alla folk och tider
Din kärlekshand, o Gud! är sträckt,
Kring verldens rymd sig sprider
Din sannings ljus från slägt till slägt.
Si! jordens grundval skälfver
För dina ögonkast;
Din blotta vink omhvälfver
Dess yta i en hast:
Men under alla öden,
Är du den frommes tröst,
I lifvet och i döden
Till dig han höjer glad sin röst.
Så länge hjertat andas,
Och tungan stamma kan ett ljud,
Skall och min stämma blandas
I verldars lof till härars Gud.
Förstummen, snöda sinnen,
Som hafven synden kär,
Från jordens krets förs vinnen,
Ty jorden Herrans är.
Må glädjens rena toner
ifrån dess hela rund;
Dess hyddor och dess tlironer,
Hans lof förkunna hvarje stund!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
