Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’193
Men Nordanvinden är ej död ännu,
Jag hör på afstånd slagen af dess vingar;
Han flägtar smittan bort från berg och dalar,
Och sopar stjernehvalfvet rent igen,
Och Nordens sinnen klarna med dess himmel.
Med detta hopp jag hemförlofvar Er,
I ädle ynglingar, I ljusets svurne,
Det Evigas Apostlar uti Norden!
I Fosterlandets namn, i Mensklighetens,
Jag lyser deras frid utöfver Eder.
Gån ut, prediken Evangelium,
Det Sannas Evangelium, det Skönas,
Det glada budskap från den bättre verld,
Der allt är gudafrid och himlaklarhet.
Och när I en gång (gälle det Er alla!)
Igenømstridt den femtiåra striden
För ljusets sak, när er guldbröllopsfest
Med Sanningen är redo till att firas,
Och evighetens gränssten, grafvens häll,
Som vigselpall står öfverhängd med blommor:
Välkomne då, I silfverhårade,
I Phæbi svanor, o! välkomne åter
Till samma tempel som i dag Er rymmer,
Till samma lager ej förvissnad än,
Men blott ett halft århundrade mer mogen!
Ack! icke jag emottar Eder då,
Förstummad läugesen är då min stämma,
Och detta hjerta, som slår nu så varmt,
Är stoft, och någon vänlig stam deröfver
I vinden skakar sina gröna lockar.
Men anden (hoppas jag) ser ner ännu
Till jorden, till de välbekanta ställen,
Der tåget skrider öfver Lundagård
I templet opp att hämta sina kransar.
Och sakta orda mellan sig de gamle
Om flydda dagar, om sin ungdoms drömmar,
Svensk Laesfboç.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
