Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’201
Mjelt^jukan.
•
Jag stod på höjden af min lefnads branter,
Der vattendragen dela sig, och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter,
Klart var deruppe, der var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvandter,
Som, sen hon slocknat, skina i det blå,
Jag såg åt jorden, hon var grön och herrlig,
Och Gud var god och menniskan var ärlig.
Då steg en mjeltsjuk svartalf opp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjerta fast:
Och se, på en gång allt blef tomt och ödsligt,
Och sol och stjernor mörknade i hast:
Mitt landskap, nyss så gladt, låg mörkt och höstligt,
Hvar lund blef gul, hvar blomsterstängel brast,
All lifskraft dog i mitt förfrusna sinne, *
Allt mod, all glädje vissnade derinne.
uHvad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack det rosenröda!
Hur minnet grånat, ack det himmelsblå!
Och sjelfva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lösskummade från ytan utaf tingen.1’
Dig menskoslägte, dig bör jag dock prisa,
Guds afbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att vka,
En heter qvinna och den andra man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
