Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’202
Om tro ocb ära fins en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar hvarann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är Kainsmärket inbrändt på din pannf.
%
Ett läsligt märke af Guds finger skrifvit!
Hvi gaf jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom menskolifvet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt
„ Den lukten är ur’grafven, det är gifvit:
Graf muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack! förruttnelse är livets anda,
Stängs ej af vakt, är öfver alk tillhanda.
Säg mig, du väktare, hvad natten lider?
Tar det då alldrig något slut derpå?
Halfätne månen skrider jemt och skrider,
Gråtögda stjernor gå alltjemt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Man plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är hvart pulsslags smärta!
0 mitt förtärda, mitt förblödda hjerta.
Mitt hjerta? I mitt bröst fins intet hjerta,
En urna blott, med lifvets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Hertha,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften: jordens smärta
1 jorden är hon väl ändå förbi,
Ocb tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får, kanske, se sin fader — bortom solen.
Tegnér♦
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
