Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’203
Elden.
Mörkt låg djupet uti död forstening,
Outgrundligt, som Allfaders mening,
Formlöst, utan ande, utan kropp.
Ingen själ tog upp uti sin spegel
Tingens bilder, skapelsens insegel
Var ej brutit opp. %
Evigheten, lik en orm i ringar,
Låg och rufvade med svarta vingar
Uppå verldar icke ännu till.
Rymdens tält låg ouppspändt. För tiden
Var ej ännu någon stund förliden,
Och dess ur stod still.
Se, det blixtrar! Se, hur’ natten randas!
Lifvet vaknar, känner sig, och andas
I den graf, der fordom döden frös.
Tingen skilja sig med skild förmåga.
Himlen lyfte sig till hvalf. I låga
Slet sig solen lös.
Öster rycker sig med våld från Vester,
Gent mot Norr sin boning Söder fäster,
Himlens rosor spricka ur sin knopp.
Dagen vexlar öfver land och vatten,
Månan, rodnande och blyg, i natten
Slår sitt öga opp.
Plantan skjuter ur den värmda mullen,
Skogens kronor susa öfver kullen,
Blomman stadnar vid dess fötter qvar.
Djuren leka. Ensam, utau like,
Framstår menskan, och till dubbe]t rike
Jord och himmel tar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
