Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’231
Som lifvet varm, som grafven trogen,
Upplöstes deras själar i
En enda salig harmoni.
De kysstes, som, när offret brinner,
Två flammor kyssas; de bli en,
Som strålar med ett högre sken
Och närmare mot himlen hinner.
För dem var icke verlden till,
Och tiden i sin flygt stod still.
Ty hvarje stund i dödligheten
Af tiden mäts och har sin gräns,
Men dödens kyss och kärlekens
De äro barn af evigheten.
De lycklige! Om jorden all
Gått upp i rök, ej de sett flamman,
Och fästet kunde störtat samman,
De hade icke hort dess fall.
Som Söderns Genius och Nordens
Med mund mot mund de hade stått,
— Och icke vetat, att de gått
Till himlens salighet från jordens.
Tillbaka från sin himmelsfärd
Rom Axel först. "Nu, vid mitt svärd,
Vid Nordens ära, vid de stjernor,
Som stå likt hvita bröllopstärnor
Och lysa genom lunden in!
För jord och himmel är du min.
O! den som långt, rätt långt från striden
1 någon vänlig dal, der friden
Emellan bergen bosatt sig,
Fick lefva och fick dö med dig!
Men ack! en ed, en ed mig binder.
Med hotfull blick, med bleka kinder
Hon .lägger stum sin kalla hand
Emellan våra bröst i brand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
