Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’235
Men arten röjes hos den ufaga,
Som ringlar sig i solvarm sand;
Ren kokar giftet i hans tand,
Ren hväser han med klufven tunga.
Der lastades mot Svea strand
En flotta då med mord och brand.
Dit styrer nu Maria färden,
Och mellan fanorna och svärden
Hon framstår och en plats begär
På flottan emot Nordens skär.
En höfding för de vilda hopar
Betraktar henne skarpt och ropar:
"Mer farlig syns du, ungersven,
For Nordens mor, än för dess män.
Hvart helst emot dem vi dig skicke,
I skägget gripa de dig i eke.
Men kriget kan du lära dig
Af dem i grund: det är ett krig
På lif och död; men öfver båda
Gud ensam och St Niclas råda." —
Och seglen svälla, kölen far
I skum utöfver östervågor,
Och snart i aftonsolens lågor
Stå Sveas berg: än slå de qvar
Bland böljornas och tidens tummel,
Naturens gamla jättekummel.
De landade vid Sotaskär,
En strand för trogna hjertan kär.
Der skildes fordom sista gången
Ung Hjalmar och skön Ingeborg,
Der dog hon sedan utaf sorg,
När kämpen var till Odén gången,
Och hennes ande sitter än
På klippan, söijande sin vän.
Du Nordens Leucas, Norden glömmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
