Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’299
I döden, att du har mig kär.
Du svär: hvi skulle jag väl klaga?
Det skönaste utaf sin saga
Har lifvet mig förtäljt: Din mö
Får hon. ej vid ditt hjerta dö?
Och blir ej hennes stoft förvaradt
Uti det land, du nyss försvarat?
Se, Axel, öfver månen far
Ett moln, när det försvunnit har,
Då är jag död, då sitter anden
Förklarad på den fjerran stranden,
Och beder godt för dig, och ser
Med alla himlens ögon ner.
Men sätt en utländsk ros på grafven,
Och när hon dör, i snön begrafven,
Det solens barn, tänk på din mö,
Som sofver under Nordens snö.
Dess blomningsdagar voro korta. —
Se, Axel, nu er molnet borta,
Farväl, farväl!" — En suck hon drog
Och kramade hans hand, och dog.
Då steg från underjordens floder
Ej döden, men hans yngre broder,
Det bleka Vanvett opp, som gar
Med vallmokrans kring spridda hår,
Och ömsom stirrar mot det håga,
Och ömsom ner till jordens grund,
Med löjet kring förvriden mund
Och tårar uti balfsläckt öga.
Vid Axels hufvud rörer det,
Och sedan irra jemt hans fjät
Kring grafven, som i forntidssagan
Den döde kring sin gömda skatt,
Och stranden hörer dag ocb natt
Hans rörande, hans hemska klagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
