Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Innantill var kyrkan ock prydd; ty i dag var den dagen,
Då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlök,
Skulle vid altarets fot förnya sitt döpelsekifte.
Derför hvar vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
Blåst från väggar och hvalf och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterr: löfkyddones högtid
Såg man i lefvande bild. Ur adliga vapnet på muren
Växte en buske af löf, och predikstolen af ekträd
Grönskade ännu en gång, som fordom stafven för Aron.
Bibeln derpå var sållad med blad, och försilfrade dufvan,
Fästad inunder dess tak, ett halsband hade af sippor.
Men i choret framför, kring altartaflan af Hörberg,
Kröp en ofantelig krans: ljuslockiga hufven af englar
Tittede fram, som solen ur moln, ur det skuggiga löfverk.
Messingskronan jemväl nyskurad blänkte från hvalfvet,
Och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.
Redan klockorna gått, och den hvimlande skaran var satiilad
Fjerran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner frän orgeln,
Sväfva som röster från Gud, som osynliga andar i hvalfvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
Alltså kastade sinnet sin jordiska drägt, och med en röst
Föll församlingen in, och sjöng ett evärdeligt qväde
Af den höge Wallin, af Davidsharpan i Norden,
Stämd till Luthers choral, och sången på väldiga vingar
Tog hvar lefvande själ och lyfte deu stilla mot himlen,
Och hvart anlete sken som den heliges anlet på Thabor.
Se, då trädde der in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelrg enfald
Klädde från hufvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens engel,
Gick han bland skarorna fram, men derjemte tänkande allvar
Låg på hans panna så klart, som på mossiga grafvar ett solsken.
Som i ingifvelsens stund — (en aftonrodnad, som |bieknad
Skimrar i menniskans s|äl ännu af skapelsedagen) —
16*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
