Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjettrad i tiden,
Rycker på kedjorna jemt och sträfvar som lågorna uppåt.
Ty än miunes han rörd sin faders boningar många,
Minnes sitt fädernesland, dër det blomstrade friskare blommor,
Lyste en skonare sol, och han lekte med vingade englar.
Då blir jorden för liten, för qväf, och till himmelen hemsjuk
Längtar den viHsne igen, och andens längtan är andakt,
Andakt hetcfr hans skönaste stund, dèss tan ga är bönen.
Ack! när lifvets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
Trycker till jorden vårt hopp, och inunder jorden, i grafven,
Väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
Visar han ej från sin ddrr, men han tröstar och läker och hjelper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
Bedja i lyckones dar, ty lifvets skönaste lycka
Ligger på knä för den eviges thron, och med händerna knäppta
Prisar hon, tacksam och rörd, det godas gifvare ensam.
Ëller veten I, barn, ett godt som ej kommer från Herran ?
Hvad har menniskan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre fallen i stoft, tillbedjen I Seraferna tillbe,
Skyla med vingarna sex sitt anlet for glansen af den, sorti
Hängde på intet sitt mnrarelod, då han murade verlden.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Slägten blomstra och dö, och stjernorna falla från himlen
Neder som vissnade blad, årtusen med döende tolfslag
Lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består for haas syn? Förfärligt är domarens allvar,
Störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
Höjderna hoppa som kid, och bergen springa som rådjur.
Dock — hvi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn,
Ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalf,
Icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga verldar
Ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, lian blåste sin anda
In i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
Handen på hjertat oeh kände det varmt af den himmelska lågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
