Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Låt Styrkan stå som dörrsven vid landets port,
Och Friden blomstra inom å hägnad ort
Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,
Och sköld är smidd tiH hänglås for bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
Ty kungen kan allenast hvad folket kan.
Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen
I stammen är förtorkad på nakna bergen.
På pelarsloder fyra står himlens rund,
Men thronen hvilar endast på Lagens grund. —
När väld på Tinget dömmer, står ofärd nära,
Men rätt är landets fromma och kungens ära.
Väl dväljas Gudër, Helge, i Disarsal,
Men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljud&r,
Så långt som tanke flyger, bo höge Gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk,
Och flärd är mången runa, som skärs på balk*.
Men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika,
Skref Odén fullt med runor, som aldrig svika.
Var icke hård, kung Helge, men endast fast,
Det svärd som biter skarpast är böjligast.
Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
Och vårdag bringar mera än vinterkölden.
En man förutàa vänner, om än så stark,
Dör hän, som stam i öcknen med skalad bark.
Men vänsäll man han trifves, som träd i lundén,
Der bäcken vattnar roten, æfa storm är bunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
