Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Främst vörda höga Gudar, ty ondt och godt,
Som storm och solsken, komma från himlen blott
De se i hjertats lönnhvalf, fast det är slutit,
Och långa år få gälda hvad stunden brutit.
Lyd kungen. En skall styra med kraft och vett;
Skum natt har många ögon, men dagen ett
Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,
Och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.
Hög kraft är Gudars gåfva; men Frithiof, mins,
Att styrkan båtar föga, der vett ej fins.
Tolfmannakraft har björnen, *f en man slagen;
Mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,
Och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
Ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
Dag skall du prisa, Frithiof, sen bergad sol sig döljt,
Och öl, när det är drucket, och råd när följdt
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
Men striden profvar klingan, och noden vännen.
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö,
Ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;
Ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul som milar,
Och vankelmod bor under de liljekullar.
Du sjelf dör ban, och hän dör hvad dig tillhör;
Men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
Och det är domen öfver död man: derföre
Hvad ädelt är du vilje, hvad rätt dü göre." —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
