Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Så varnade de gamle i kungasal,
Som skalden varnat sedan i Havamal.
Från slägt till slägte, gingo kärnfulla orden,
Och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.
Derefter lalte begge mång hjertligt ord
Allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
Hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
Två knäppta händer lika, de hållit samman. —
4<Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån
Som Nornan kom, hon stötte på sköld, min sonl
Nu före Er till Valhall vi gamle ile,
Men edra fäders ande på eder hvile!" —
Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
Om hjeltekraft, som mer är än kungablod.
Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner
De höga Nordlands kungar, de Asasöner.
MOch hallen I tillhopa, I söner tre,
Er öfverman — det vet jag — skall Nord ej se;
Ty kraft till kungahöghet osvikligt sluten,
Hon är som mörkblå stålrand kring guldsköld gjuten.
Och helsen till min dotter, den rosenknopp;
I lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;
Omhägnen henne, låten ej stormen komma
Och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma.
På dig, o Helge, lägger jag fadrens sorg,
O! älska som en dotter min Ingeborg.
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
Båd’ man och qvinna, Helge, till rätt och heder. —
Sve«k Laseboff. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
