Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Odalbomleu.
A bergig ås, der står mitt hus,
Högt öfver skog och sjö.
Der såg jag första dagens ljus,
Och der vill jag ock dö.
Må ho som vill gå kring verldens ruijd:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn hvar höst.
Den jorden beherrskar har tusende ben
Och väll tusende armar dertill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
Att föra ut hvad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid som mig ödet gaf.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan graf.
Ej buller älskar jag och bång.
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, sc’n den lyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
