Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Den frommes lif.
Evig tomhet, evigt mörker breder
Sig kring djupet, förr’n i vestans sus
Herrans ande stilla sväfvar neder
Och förklarar natten med sitt ljus.
Men, när Herrans ande ned sig sänker,
Bildar lifvet sig till skön gestalt.
Då först solens prakt på fästet blänker,
Doftar blommans ljufhet, lefver allt.
Menskans själ den Högstes anlet röjer
Utau slöja. Som sin längtan fri,
Öfver tid och rymd sin flygt hon höjer
Och förnimmer spherers harmoni.
Leende hon ser, hur former falla,
Liksom löf om hösten falla af.
Lugn hon hör, hur tidens vågor svalla,
Lugn hon ser sin egen hyddas graf.
Aldrig mer, som under fordna drömmar,
Lockas hon af sina sinnens röst.
Det är Guds musik, som genomströmmar
I hvart andedrag den frommes bröst.
Tecknad står hon med sin Guds insegel,
Sjelf den Högstes milda återsken,
Ock ser Gud, liksom uti en spegel,
I sitt hjerta, salig, skön och ren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
