Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Ser jag den oändliga himmelen stå
Med stjernor, som barn, i sin £amnr
Alla menniskobragder tyckas mig små;
Blott stort den Oändüges namn*
Ack, hur de förlora sin trollande röst,
All jordens fruktan och hopp,
När de eviga tankar, i skaldens bröst,
Som stjernor på himlen gå opp!
ritat*.
Under en fpkdoin.
Till Laura.
Se, vissnande de unga rosor luta :
1 dem mitt öde förebildadt är.
Till afsked klinga då, min fromma luta !
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina sträagar, gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf ömhet gråtit;
Det var den skatt, Natura mig öfverlåiit.
Af dödens kyssar ren min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden, står.
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas,
Dess stillare mitt eget hjerta slår.
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla ;djnpet går,
Dock döden skönt min vestra himmel fiargar
Med rosorna, som på min kind han härjar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
