Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Om du, o Laura, närmar dig till lindén,
Hvars skugga svalkar stoftet af din van;
Och då en himmelsk rodnad höijer kinden,
Det är din älsknings kyss, som färgar den*
Det är min sång, som klagar uti vinden,
Del är min själ, som går till dig igen,
Och uti dina läppars rosenkalkar
Ännu en gång den sköna törsten svalkar.
När med mitt stoft de leka, himlens väder,
Och lifvet intet mer har qvar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder,
Oeh i en tår det vaknar opp hos dig, —
Min anda, när du till klaveret träder,
1 en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer,
På dina läppar^bland de sista dröjer.
Vitalis*
Enslingens klagan.
Jag trampar hvar blomma i lifvets lund;
Ack! ingen bär sanningens namn.
Och, som irrsken på grafven i midnattens stund.
Det sköua flyr undan min famn.
O! främling, en menska, som jag, du ej är.
Att ej du så är, dig gläd!
Den höga Atlas himmelen bär,
Men han bär dock ej hclfvetet med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
